Kursvecka 5

Vecka 5 av kursen var nog den vecka som var mest smärtsam. Vi pratade mycket om tankemönster och hur man hanterar/ går vidare från händelser som påverkat ens liv kraftigt. Det var väl denna vecka som kanske kändes mest inombords och tog massor av energi.

Jag har insett så många saker om mig själv att jag inte ens vet var jag ska börja. Att jag har ett tankemönster som skadar mig, att min väg ner i stress-träsket varit så himla mycket längre än jag trott från början och att jag inte lyssnat på mig själv och min intuition för 5 öre och bara kört på.

Jag är lite ledsen att jag inte skrev detta inlägg i direkt anslutning till våra teorilektioner för jag har haft så många tankar. Så här i efterhand är det lite svårt att redovisa dom. Men jag har i alla fall en plan för min framtid. Och det känns bra.

Kursvecka 4

Ett konstverk gjort av mig på veckans kreativa stund

Jag ligger efter med att rapportera för kursveckorna. Det har varit lite mycket om dagarna även i privatlivet, så det har inte funnits så mycket energi över om kvällarna till att blogga. Men jag tänkte ändå nämna lite vad vi pratat om, så här i efterhand.

Vecka 4 hade temat: sömn och stress. Jag kan väl inte direkt säga att jag har några sömnproblem. Många får ju svårt att sova när de lider av stress/utmattningssyndrom. Jag fungerar lite tvärtom. Jag sover som en stock, kan sova hur mycket som helst. Mitt problem har väl istället varit att jag kan sova istället för att ta tag i mina problem. Jag liksom rymmer in i sömnen. Och oavsett om jag sover 3 timmar eller 13 så är jag lika trött när jag vaknar ändå.

Så det är något jag fått jobba med. Att all trötthet jag känner inte är "sova-trött". Att jag behöver aktivera mig mer för att få energi. Lite moment 22.

Vi fick även testa medicinsk yoga denna vecka. Det var inte heller min grej. Det sägs ju att yoga ska vara så himla bra om man är stressad. Men hittills har jag inte lyckats slappna av. Usch, det är verkligen inte min grej. Även fast jag skulle vilja att det var det. Men jag tror inte jag har gett upp än. Det kan hända att jag ger det några chanser till. Det finns ju så många olika sorters yoga man kan testa.

Händelse #4 - dödsstöten

Händelse #1
Händelse #2
Händelse #3

Händelse nummer 4. Dödsstöten! Jag trodde inte att året 2017 kunde bli mycket värre. Det var nyårsafton. Jag var festklädd, satt hemma hos min bästa kompis och drack bubbel (alkoholfritt - detta kommer jag prata om i ett annat inlägg). Vi skulle vidare till en annan vän på nyårsmiddag. Och jag tänkte: "Nu, nu är detta pissiga år över! 2018 kommer bli mitt år. Jag förtjänar bättre än det här".

Plötsligt får jag ett sms av min pappa. Ett sms som på 2 sekunder får mig att förstå att något inte står rätt till. Han var yr, ville åka till sjukhuset. Jag kör som en dåre, och finner min pappa i ett tillstånd som jag först tror är en hjärnblödning. Vi åker till akuten, och någon timme senare har både hans och mitt liv totalförändrats av beskedet att han har en hjärntumör.

Jag är pappas flicka. Han är min hjälte. Min klippa och trygghet i livet. Han som ger mig styrka och skinn på näsan. Han som lyfter upp mitt självförtroende till skyarna. Plötsligt måste jag vara stark för honom. Jag måste vara stark fastän hela min tillvaro är kaos, och jag just förlorat den enda människan jag litade på - min s.k. syster. (Händelse #3).

Mitt liv övergår till att leva för min pappa. Jag släpper allt annat. Min egen hälsa sätts åt sidan för jag tror att jag ska förlora min trygga punkt i livet - min kärlek - min pappa.

I månader kämpar vi med hjärnoperation, strålbehandlingar, nära-döden-upplevelser, ångest och sorg. Han blir något bättre. Sommaren 2018 kommer och går. Vi firar medicinsk framgång med en resa till Jämtland. Hösten kommer, jag märker att han mår sämre igen. Vi får besked om att tumören är tillbaka. Den går inte att operera denna gång och läkarteamet planerar en vinter med bromsmediciner, cellgiftsbehandling.

För någon vecka sedan förändrades allt igen. Pappa ramlar hemma och tar sig inte upp. Jag hittar honom på golvet när jag åker förbi för att kolla till honom då min magkänsla sa mig att något var fel. Ambulans till akuten, vidare till Falun. Svullnad runt tumören. Svag pappa.

Läkare lämnar nya besked. Pappa får valet att välja mellan pest eller kolera. Man tror inte cellgifter kommer hjälpa. Det finns inget botemedel. Pappa väljer att inte gå vidare med cellgifter.

Pappa bor nu på ett korttidsboende, i väntan på ny utvärdering om några veckor. Vi tar en dag i taget.

Kursvecka 3

Den här veckan har ju inte alls avlöpt enligt planen. Veckan började med att jag var sjuk måndag och tisdag i migrän. Jag var tillbaka på kursen under onsdagen men blev sedan hemma igen resten av veckan på grund av saker som inträffade under dagen.

Min pappas sjukdomstillstånd har förvärrats och vårt liv har varit kaotiskt sedan dess. Jag tänker inte gå in på detaljer här, men han är inlagd på sjukhus och vi får ta en dag i taget.


Så sammanfattningsvis kan jag väl inte påstå att jag haft någon nytta av någon kurs, eftersom jag inte varit där. Men imorgon är det dags för starten av vecka 4. Jag hoppas kunna koppla av och delta mer denna vecka.

Jag är i alla fall hemskt tacksam för de vänner och familjemedlemmar som ställer upp när jag mår dåligt. Så fina vänner som gråter när jag gråter, och skrattar när jag skrattar. Dom får mig att orka igenom allt detta. När jag står och trampar vatten och är på väg ner under ytan finns dom där som små flytblock.

Jag är också otroligt stolt över min lillebror som klarade sitt körkort denna vecka. Grattis!

För att skingra tankarna från allt som händer kring mig har jag tjuvstartat och plockat fram julbelysningen. Jag har ingen som helst julstämning men jag mår alltid lite bättre om jag får pyssla med något.

Kursvecka 2

Overnight-oats med hjortron

Då var vecka två av kursen avklarad. Jag har inte varit lika trött denna vecka. Jag älskar fortfarande förmiddagarnas aktiviteter i form av fysisk träning. På måndagar promenerar vi, tisdagar cirkelträning med kroppsvikt, onsdagar rörelseövningar - stretch etc, torsdagar cirkelträning med pilatesbollar och på fredagar cirkelträning med gummiband. Att börja dagen med någonting fysiskt är något jag skulle vilja fortsätta med.

Denna vecka har vi pratat om kost. Jag tyckte kanske att föreläsningen vi fick var lite föråldrad. Livsmedelverkets rekommendationer är enligt mig fortfarande helt sanslösa. Man hänvisar till lightprodukter och margarin t.ex. Istället för rena produkter.

Det här med kosten är något som jag behöver jobba på. Jag är en sådan person som tröstäter. Eftersom hjärnan skickar ut belöningshormoner av mat, äter jag lätt för mycket och för ofta. Det är svårt det där. Jag älskar ju dessutom att laga mat och baka. Så det blir svårt att låta bli. Jag önskar ibland att jag hade andra intressen. Men utmaningen får väl bli att laga lite nyttigare mat. Detta är något jag tänkt på länge, och delvis därför jag börjat med vegetarisk matkasse varannan vecka.

Frukost är en sådan grej också. Jag har svårt att få till frukosten på vardagar. Har testat overnight-oats och tror att det kan vara något för mig. Det är bara att blanda ihop på kvällen innan och slänga ner i väskan på väg till jobbet. För att äta hemma innan jobbet är inget jag gör. Det är för tidigt på morgonen.

Vi fick testa livsyoga denna vecka. Ute hos Ullis i Nickarvet, Hälsokällan. Låt mig säga så här. "Riktig" yoga är ingenting för mig. Jag klarar inte av allt det där andliga. Och att andas som en flodhäst. Det går bara inte. Hälsokällan är en supervacker plats, väldigt rogivande, men hennes variant av yoga. Nej! Fick verkligen kämpa med mig själv under tiden vi var där ute. Jag ville skrika av ilska.

I går på det kreativa passet fick vi testa Vedic Art. Det var mer min grej. Måla vad som faller mig in. Kravlöst. Det var skoj. Jag saknar verkligen att måla och det ska jag försöka börja med igen. Ett av mina skåp i den nya tv-bänken får nog bli ett pysselskåp. För jag måste ju kunna plocka bort allting p.g.a. katterna. Det kan inte ligga framme.

Nu ska jag ta mig en promenad, laga lite mat och sedan göra mig iordning för kvällens roadtrip till Borlänge. Ut på lokal med bästis!

Händelse #3 - kniven i ryggen

Händelse #1
Händelse #2

Ja, då var vi framme vid händelse nr 3. Och detta är kanske den mest osannolika händelsen. Det är en händelse som golvade mig totalt. Det var här jag tappade all tilltro på mänskligheten. Och jag vet att detta inlägg kommer vara det svåraste att skriva.

Det handlar om min syster. Eller ja, vi är inte systrar egentligen. Vi har gemensamma halvsyskon. Vi har aldrig umgåtts som syskon som barn. Vi lärde känna varandra som vuxna. Och det tog inte lång tid innan vi var oskiljaktiga. Jag har nog aldrig känt mig närmare en person än henne. Hon var mer min syster än mina syskon jag faktiskt växt upp med. Vi tänkte lika. Vi avslutade varandras meningar. Vi förstod varandra. Så vi började kalla varandra systrar. För det var vårt förhållningssätt till varandra. DNA spelade liksom ingen roll.

Hon hade en jobbig tillvaro som tillslut ledde till skilsmässa, under samma period som jag och mitt ex separerade. Trots att jag själv mådde dåligt ställde jag upp för denna människa, eftersom det är vad syskon gör i min mening. Jag hjälpte henne flytta, jag umgicks med hennes barn, jag skänkte saker som hon saknade i sitt nya boende efter skilsmässan osv. Jag gjorde det med glädje eftersom hon var min syster och hennes barn stod mig varmt om hjärtat.

Sen kom dagen. Juldagen 2017 för att vara mer exakt. När hon kläcker ur sig att hon "hade känslor" för mitt ex. Det vill säga idioten ni kunde läsa om i händelse #2.

Japp! Exakt i den sekunden rasade min värld. Där hade jag gått och trott att alla mina misstankar (vi kommer till dom lite senare) var en bieffekt på att jag själv mådde dåligt i min separation. Jag trodde jag höll på att bli tokig, läste in saker som inte fanns för att jag mådde kasst. Allt för tron om att den sista människan på denna jord som skulle skada mig var hon. Men så var det inte. Bevisligen.

Nu i efterhand är allt så tydligt. Alla misstankar jag hade. Det var helt klart min intuition som hade gått igång. Min magkänsla som aldrig svikit mig tidigare, hade alla rätt. Tyvärr.

Det var med denna insikt allt började göra ännu mer ont! Alla lögner. Rätt upp i ansiktet. Av den enda personen i världen jag litade på. Hon hade inte bara "börjat få känslor". Hon hade självklart agerat på känslorna och offrade sin egna jävla syster för egen vinning.

Sak efter sak föll på plats. Varför hon uttryckt sig på ett visst sätt. Varför hon varit oanträffbar. Varför hon börjat ta avstånd. Varför hon betedde sig annorlunda. Andra människor som berättade saker för mig, som hon specifikt bett dom att inte berätta för mig. Smygandet. FUCKING KNIVEN I RYGGEN!

Detta hade ju såklart pågått mycket längre än från den dag hon berättade för mig. Att hon ens hade mage att fira jul med mig dagen innan hon berättade. Låtsas som ingenting och se mig ge hennes barn julklappar och skit. Vilken jävla liten lögnaktig fitta! Ingen skam i kroppen för fem öre. (Men vad kan man förvänta sig av en kvinna som ligger med sina elever egentligen? Medan hon var gift.)

Jag har inte varit guds lilla ängel. Absolut inte. Men jag har ALDRIG offrat en familjemedlem för en karl. Det är en sak som är säker. Jag menar, där stod hon vid min sida när han och jag separerade. Spydde galla över hur han behandlade mig, skällde och härjade. Sedan ligger hon med honom och plötsligt är han mannen i hennes liv och jag betyder ingenting. Uppenbarligen inte systrar längre.

Hon försökte säga att hon "inte ville ha dessa känslor, att hon inte medvetet ville såra mig" men vi vet ju alla att man gör sina val här i livet. Man står ju inte handfallen inför nya relationer t.ex. Någonstans väljer man ju att agera på sina känslor. Och vill man inte offra sin syster, sätter man stopp låååångt innan man fått känslor för någon. Jag kan inte ens förstå hur man vill ha en relation med sin systers karl. Känns nästan incestuöst för mig. Men jag förstår ju att hon inte såg på mig som sin syster. För så här gör man inte mot sin egen familj.

Den dag som deras relation rasar, hoppas jag att hon har förstånd nog att inte komma krypandes tillbaka. Då får hon stå sitt kast. Hon valde bort mig. Varsågod lilla råtta, fortsätt lev ditt lilla låtsasliv. Och ja, deras relation KOMMER att rasa. Tro mig. Det kanske inte kommer ske just nu. För jag vet hur envis hon är. Men hon kommer inte att orka. Hon kommer krascha. För hon är en svag liten människa.

Den dagen kommer jag lyckligt skratta mig harmynt, öppna en champagneflaska och skåla för livet!

Händelse #2 - idioten

Cats Before Boys

Händelse #1

I första delen av denna serie av händelser kunde ni läsa om att jag hade ett kaotiskt förhållande med en man som inte kunde ge mig tid att läka efter en stressig period. Jag tänkte tillägna detta inlägg till att förklara den relationen lite mer.

Jag hade känt denna man i många år, vi kallar honom M.L. (eller varför inte "idioten"!?) Jag lärde känna honom väl då han var bästa vän till en annan man jag varit sambo med. Vi var vänner i nästan 15 år, inklusive de 2 åren vi var ett par. Vi blev tillsammans under inte så snyggt skötta förhållanden och det är väl redan här jag borde förstått var detta skulle sluta.

Jag flyttade ifrån mitt förra ex 2014 och ganska snabbt blev jag och M.L ett par. Jag kan inte påstå att vårt förhållande byggde på något annat än ett gemensamt stort bekräftelsebehov och sex. Det har jag insett nu i efterhand. När vi inledde vår relation var jag en skadeskjuten fågelunge. Han ville rädda mig. Jag ville göra uppror mot världen. Jag visste att han inte var ett bra val. Men det sket jag i. Och nu står jag här och ångrar de åren. De är som en parentes i mitt liv. Önskar dom ogjorda. Men jag antar att jag får försöka se detta från en positiv sida - jag lärde mig massor! Och jag vet nu vad jag INTE vill ha i ett förhållande.

M.L är diagnostiserad med ADHD och medicinerar mot det. En sak är säker, och jag ber om ursäkt om någon blir kränkt nu, men jag kommer aldrig någonsin att vara tillsammans med någon som har ADHD-tendenser igen. Det är fan det värsta jag varit med om.

Han var absolut rolig att ha och göra med. Spontan, driven, energisk och påhittig. Det är kul en stund. Allra helst när man i sitt tidigare förhållande upplevde den totala motsatsen. Men sedan kom vardagen och nackdelarna med hans variant av personlighet. Som ett brev på posten!

Som när han snöade in på saker och hela världen snurrade kring dessa. Ett helt rum fyllt med chiliplantor, en hel källare full av dataprylar, halva badrummet fyllt med proteinpulver. Det är absolut nice med fritidsintressen men det finns ju gränser i helvetet kan jag tycka.

Spontaniteten har en baksida helt klart. När man bad honom handla mat på vägen hem och han kom hem med 7 kassar mat som inte fick plats i kylskåpet, 5 kg kött "för att det var billigt" och 4 kg godis för att han var sugen. Matvaror som inte passade ihop till kompletta måltider och saker som blev dåliga i kylen för att vi inte hann äta upp allt.

Hans brist på empati var en stor bidragande faktor till min utmattning. Ena sekunden kunde han vara otroligt stöttande och ordna saker. Men i samma sekund som han behövde något och inte fick som han ville i exakt den sekund han ville brakade helvetet lös. Han var en martyr av rang! Expert på att få mina skuldkänslor att flöda. Få mig att känna mig otillräcklig.

Jag mådde ju som sagt dåligt i bytet av arbetsplats, stressad och utmattad. När jag hade arbetat på det nya jobbet i en vecka, tyckte han att jag borde vara glad och pigg. Jag hade bett om lite tid utan krav, försökt få honom att förstå att jag inte klarar av höga krav på BÅDE jobbet och hemmaplan. En vecka gav han mig. Sen var allt tillbaka till samma tjat och skuldbeläggande för att jag inte kunde tillmötesgå alla hans önskemål och behov.

Vi kan också lägga till hans aggressivitet. Utbrotten över minsta lilla sak som gick fel. Den totala otåligheten när jag inte kunde vara tankeläsare och förstå att han behövde hjälp tre sekunder innan han vrålade om saken. Och för att inte tala om oförmågan att planera saker. Baksidan av spontanitet kan man väl säga. När det inte fanns någon som helst känsla för rutiner, utan allt skulle på hans villkor.

Jag är inte oskyldig i denna historia. Långt ifrån. Jag är inte perfekt på något sätt och vis. Men ovanstående helvete var en STOR bidragande faktor till min utmattning och stresspåslag. Jag svär, jag är hellre singel i resten av mitt jävla liv än att ha och göra med denna människa igen!

Good fucking riddance!

Kursvecka 1

Då var första kursveckan avklarad. Jag är ganska nöjd faktiskt. Det har varit ett intressant innehåll. Jag har varit trött i huvudet på kvällarna, men jag märker att all den fysiska aktiviteten har satt fart på min kropp. Jag VILL liksom göra mer saker. Men det är fortfarande huvudet som är tungt om kvällarna. Och att äntligen få krypa ner i min fluffiga säng om kvällarna, är fortfarande det bästa som finns!

Den fysiska biten denna vecka har väl varit rätt så mild. Första veckan består ju naturligtvis av mycket genomgångar och igångsättning av kroppen. Vi har promenerat, testat gymmet på Skogsgläntan, jobbat med rörlighet och styrka med pilatesbollar och gummiband. Jag missade ett pass med vattengympa i torsdags då jag var ledig för ett läkarbesök med pappa.

På teoripassen har vi pratat om stress, hur kroppen reagerar, hur hjärnan fungerar osv. Vi har testat avslappningsövningar, skrivit och funderat över olika frågeställningar. Vi har även haft träningslära och kroppskännedom - där vi pratat om kroppen, muskler, funktioner och hur kroppen och knoppen hänger ihop.

Ett kreativt pass i fredags där vi fick testa att skapa med lera. Det var riktigt roligt. Jag älskar ju allt sånt där. Att pyssla, skapa och hålla på. Då mår jag som bäst. Jag funderar på att göra något sånt där på min fritid. För min egen skull. Ta en kurs eller så. Måla mer. Skapa. Jag tror det är något som saknas i mitt liv just nu. Till vårterminen ska jag hitta något kreativt som jag vill testa. Det är ett nytt mål!

Jag har inte så mkt negativt att säga om kursen. Jag måste sluta vara så negativt rent allmänt. Men jag har det lite svårt att hantera alla andra deltagare i kursen. Jag kommer inte skriva några namn, eller berätta så mycket mer än så. Men det tar lite på krafterna att vara med andra människor hela dagarna. Men jag tror att det kanske blir bättre nu nästa vecka när vi lärt känna varandra lite mer. Vi får se!

Jag ser i alla fall fram emot nästa veckas alla fysiska aktiviteter och tid för mig själv.

Kursstart!

Idag började min kurs. En kurs på 6 veckor där jag på heltid ska fokusera på min egna hälsa. I kursen ingår teori kring stress, kroppskännedom, sömn, avspänning, träningslära, kost, ergonomi samt fysisk aktivitet. Man kan se det lite som ett buffébord av prova-på-aktiviteter för att lära känna sig själv och eventuellt hitta något man brinner för. Något som kan ge den där svårfångade återhämtningen. Något som GER energi istället för att TA.

Idag var det väl mest introduktion till hur resten av veckorna kommer att se ut. Vi presenterade oss för varandra, pratade lite allmänt om hur kroppen fungerar i samband med stress, och efter lunch var det dags för cirkelträning på ett gym.

Jag älskar att träna. Det är endorfinerna jag är ute efter. Må-bra-hormonet. Instruktören tyckte vi skulle köra med lätta vikter och i lugnt tempo eftersom det var första gången. Men jag är ju ganska van att träna så när det var dags för station nr 2 gick jag all-in. På med vikt så svetten sprutade. Skönt!

Det här ska bli riktigt spännande. Jag hoppas kursen kommer ge mig verktygen att på något sätt prioritera mig själv mer och orka med vardagen på ett bättre sätt.

Tjingeling!

Händelse #1 - jobbet

Jag har kommit fram till att det är 4 stora händelser de senaste 2 åren som är orsaken till min mentala ohälsa. Och jag tänkte att jag skulle berätta om dom här, som ett sätt för mig att bearbeta allt.

Ibland känns det som jag ältar och ältar. Men jag tror det behövs ett visst antal repetitioner innan hjärnan på något sätt kan släppa händelser som varit stora och omvälvande.

Då kör vi igång med del 1 av denna tragiska serie av händelser.

Det hela började under hösten 2016. Jag arbetade på en turistbyrå tillsammans med en kollega som jag var jättenära vän med. Vi hade jobbat tillsammans, bara hon och jag, i nästan 12 år. Dag ut och dag in såg vi varandra genomgå de flesta saker i livet. Vi blev nära vänner och umgicks även på fritiden.

En dag på min semester ringde hon till mig för att berätta att hon fått ett nytt jobb. Jag stod på IKEA och började gråta. På något sätt kändes det som att hon gjorde slut med mig. Jag hamnade i chock nästan. Och jag insåg att min vardag på jobbet aldrig mer skulle bli sig lik. Jag fick panik. Jag ville inte jobba kvar på turistbyrån utan henne. Hon var i princip den enda anledningen till att jag jobbade kvar, då jag förövrigt var väldigt trött på arbetsuppgifterna.

I oktober månad lämnade hon mig ensam och jag stod kvar som ensam ansvarig. Samtidigt beslutade sig kommunen att bolagisera turistbyrån tillsammans med övriga turistbyråer i Dalarna och plötsligt var min framtida anställning i gungning. Jag fick hög arbetsbelastning i och med övergången från kommunal verksamhet till kommersiellt företag och vissa dagar ville jag bara gråta av stress.

Samtidigt hade jag en relation med en man som kräver ett helt eget inlägg. Det kan här sammanfattas med att han inte hade överseende med att jag mådde dåligt och krävde massor av mig under tiden. Men som sagt, mer om detta sedan.

Tidig vårvinter passade jag på att söka ett nytt jobb. Jag var på intervju och fick tillslut anställningen till mitt nuvarande jobb som kommunikatör och samhällsvägledare. Detta var ljuset i tunneln för mig. En nystart. Det var då allt skulle vända.

Jag började mitt nya jobb i maj 2017, ganska utarbetad av slutspurten på mitt tidigare jobb. Min nya tjänst tillhörde en helt ny enhet på kommunen. En enhet som aldrig funnits, som inte hade färdiga rutiner, målsättningar eller visioner. En helt ny chef som då saknade struktur och alla anställda var allmänt förvirrade. Av förklarliga skäl såklart. Det var ju en del av jobbet, att skapa vår verksamhet tillsammans. Men det var inte en optimal situation för en redan utarbetad Linda.

Och så kraven hemma. "Nu har du ju börjat din nya tjänst. Nu borde du vara mindre stressad och må bra. Jag behöver din uppmärksamhet och din tid"

Man brukar ju klara av en viss mängd stress om den antingen är tidsbegränsad eller om man har det lugnt och får återhämta sig på hemmaplan. Men att ha kaos både på jobbet och hemma är ingen bra kombination. Det håller inte i längden. Det tar inte lång tid innan allt rasar. 

Listornas drottning!

Jag är en människa med ett stort kontrollbehov. Det är inte en bra egenskap om man samtidigt är en person med ångest och stress i kroppen. Det blir liksom kaos!

Jag är en av dom som skriver listor för allt. Dom ger mig ordning på alla uppgifter jag har att göra. Och det ger tillfredsställelse att kunna stryka något man åtgärdat från listan. Det är praktiskt på jobbet! Men för min del har dessa listor tagit över mitt liv. Jag överdriver lite, men ibland undrar jag hur många listor man kan ha innan man räknas som mentalpatient?

Jag för listor på jobbet. De är kategoriserade efter mina två olika titlar, och ibland har de underkategorier. Hemma finns det alltid en aktuell shoppinglista, en lista för planerade ändringar i heminredningen, en lista över saker jag behöver göra på helgen, en lista för framtida större inköp osv. Listornas drottning, det är jag det!

När det då händer saker som inte står på någon lista, kan jag lätt få panik. Och händer det saker som är utom min kontroll - hemska händelser eller liknande - får jag ett behov av att kontrollera allt annat runt omkring mig. Jag möblerar om, städar, köper nya saker för att förändra. Det blir lite som någon slags terapi. Slänga gammalt som påminner, köpa nytt och skapa nya minnen. Typ.

Denna lilla egenhet gjorde sig väldigt tydlig i helgen. Jag fick ett tråkigt besked i torsdags kväll. Hela helgen har jag städat, fixat och trixat hemma i lägenheten. Skinande rent, ordning och reda. Kontroll.

Jag unnade mig äntligen nya täcken och kuddar till min säng. Ut med det gamla, in med det nya som ingen jubelidiot sovit i tidigare. Nytt, fluffigt, fräscht och bara mitt! Mitt köksbord fick sig också en uppdatering, ny ljusbricka och fina blommor av en vän.

Vem är jag?

Vad svarar man ens på den frågan? Ska man dra den gamla vanliga och berätta om vad man jobbar med och vad man gör på fritiden? Definierar mitt jobb mig? Kan man dra slutsatser om vem jag är utifrån mina fritidsintressen?

Vi gör så här. Jag drar den gamla vanliga, för skojs skull. Jag jobbar som kommunikatör och samhällsvägledare. Vad gör man med den titeln? Ja, som kommunikatör arbetar man med information och kommunikation. Hemsidor, sociala medier, pressmeddelanden, annonser och mycket annat. Det skrivna ordet i olika former. Som samhällsvägledare på en kommun vägleder man kommuninvånaren inom kommunens verksamheter. Man har kunskap om vilka andra myndigheter kommuninvånaren ska vända sig till i andra frågor. Möten med människor öga mot öga, via telefon och e-post.

Det är ett roligt jobb. Jag tycker om mitt jobb. Min nuvarande anställning är ganska ny, i snart 1,5 år har jag titulerat mig kommunikatör och samhällsvägledare. Mina tidigare anställningar har alla grundat sig i servicebranschen, främst turism.

Jag är 36 år. Jag har inga barn. Jag har valt att ha det så. Och detta kommer jag säkert skriva ett inlägg om vid ett senare tillfälle. Jag har istället 2 katter som jag mer eller mindre behandlar som mina människobarn. Det är en annan historia.

Jag bor själv. Men jag är inte en ensam person. Jag är visserligen singel, och än så länge har jag absolut inget behov av att ändra på den situationen. Varför kommer ni förstå senare. Jag har många fina vänner och familjemedlemmar som stöttar mig i min resa.

På fritiden tycker jag om att träna. BodyCombat är min favorit-träningsform. Högintensiv träning, inspirerat av kampsport. Sjukt bra musik att avreagera sig till. Jag tycker om att promenera, helst i skogen eller vid vatten av något slag. Jag är ju lite av en foto-nörd så jag tar gärna bilder under tiden.

Matlagning är en stor passion. Älskar att laga mat. Och äta mat. Och fotografera mat. Haha!

För tillfället känner jag mig dock som en väldigt tråkig person. Jag orkar inte med så mycket på min fritid. Jag har inte energi nog att göra mer än mitt arbete. Jag försöker hitta sådant som ger energi men det är svårt. Blir jag utsatt för mycket intryck under en dag är jag supertrött hela dagen efter. Så det är lätt att bli lite antisocial när man mår så här.

Det får nog räcka som en första presentation tror jag. Hej så länge! 

Behovet av att samla tankarna någonstans

Ja, behovet av att samla tankarna någonstans. Det är nog anledningen till varför jag startar denna blogg idag. Jag har ingen önskan om uppmärksamhet eller ett behov av att någon bekräftar det som jag kommer att skriva här. Jag kommer att skriva här för att på något sätt få ordning på mina tankar.

Jag mår inte bra. Det är väl utgångspunkten i allt det här. Jag mår inte bra mentalt. Jag är en stressad, utmattad, sorgsen, bitter och aningen deprimerad kvinna. Det finns anledningar till detta. Jag kommer säkert prata om dessa i ett annat inlägg framöver.

Min mentala hälsa har påverkat mitt arbete, mitt privatliv och allt däremellan. Jag har nu fått möjligheten att via min arbetsplats jobba med personlig utveckling. En kurs på 6 veckor. Kursen börjar om 1 vecka och jag kommer skriva om den här. Jag tänkte berätta om vad vi får göra på dagarna, mina tankar kring sådant vi pratat om och hur jag tänker applicera allt jag får lära mig till min vardag, arbetsliv och relationer.

Bloggen kommer antagligen ändra utseende vartefter. Just nu fick den ett enkelt utseende. Jag är vanligtvis en kreativ person men de senaste 2 åren har min stress hindrat mig mycket i just det avseendet. Vem vet, efter dom här 6 veckorna på kurs kanske jag återfunnit lite hopp om livet och lust att skapa.

Det här får räcka för det första inlägget. Lite som ett välkomstbrev eller bruksanvisning till bloggen. Läs om ni vill. Kommentera om ni vill. Men jag är här för min skull.

Söndag kväll - dags för matlagning. En passion jag har! Ikväll blir det sötpotatissoppa med knaperstekt chilihalloumi och rostat surdegsbröd.