Drömmar som går i uppfyllelse!

När jag separerade 2017 gjorde jag det jag alltid gör när saker blir svåra. Kopplar bort mina känslor, blir lösningsfokuserad och skaffar mig en ny lägenhet på 3 dagar trots bostadsbrist. 

Tyvärr fick jag lov att bo kvar hos honom i 3 månader i väntan på att lägenheten skulle bli klar (nybygge) men jag hade löst min situation i alla fall. En fin liten hyresrätt, 2 rum och kök med inglasad balkong. Jag hade en sådan jäkla tur att jag fick den här lägenheten och har trivts bra. Jag gjorde den till mitt hem, min borg och har flytt undan världen i den. Gapskrattat med vänner, gråtit och sörjt. 

Men hela tiden har det legat en känsla och skavt. Att den är för liten. Jag fick göra mig av med massor av möbler och saker för att få plats. All förvaring är proppfull. Jag hamnade liksom i denna lägenhet av omständigheter, inte av fri vilja. Jag har inte valt att flytta hit, utan fick ta det som erbjöds för att komma bort från honom. 

Jag har älskat den inglasade balkongen, den har verkligen satt guldkant på lägenheten. Och närheten och utsikten över Dalälven. Heeeelt magiskt. Så jag har absolut inte lidit. Men som sagt, det skaver och skaver lite varje dag. Att inte ha enkel tillgång till utevistelse, det blir ett helt projekt så fort man vill ut och sitta i lite gräs eller dricka kaffe utomhus. 

Men nu är allt på väg att förändras! 

Jag bestämde mig för att börja titta på annat boende. Först funderade jag på att hyra något annat. Jag står i bostadskö men har på 3 år inte fått några erbjudande goda nog att ersätta min nuvarande lägenhet. Jag började fundera på att köpa något. Jag har inte ägt ett boende sedan 2014, och har trivts bra med att vara skuldfri. Men jag tänkte; jag börjar gå på lite visningar så får jag kanske lite inspiration till vad jag vill och inte vill ha i alla fall. 

Hängde dagligen på Hemnet. Sen en dag fanns den där helt plötsligt och jag visste! DÄR ska jag bo. Bokade visning, spenderade 15 minuter där inne, budade och vann. 

Jag har köpt ett radhus! 

4 rum och kök i två plan, öppen spis, engelsk stil, gudomliga förvaringsutrymmen, balkong, uteplats, trädgård. Alltså, det är såååå fantastiskt underbart att jag inte vet var jag ska ta vägen. Från maj månad bor jag i mitt egna radhus. 

Tack pappa!

Att acceptera är inte samma sak som att förlåta

Det är så lätt att fortsätta skälla på sig själv inombords. Meningarna snurrar i huvudet och klankar ner.

"Du borde kommit längre Linda!" 

"Men släpp det, sluta tänk på dom!" 

"Är du en så mycket bättre människa då? Gå vidare istället!" 

Det har gått lång tid. En fullt fungerande människa hade kanske gått vidare som om ingenting hade hänt efter någon månad. Men jag måste påminna mig själv att mitt liv var i kaos då. Jag var inte en fullt fungerande människa. Och det fortsatte att vara i kaos i två år till. När jag blir ombedd att se på mitt liv utifrån, som att det var någon annans liv jag såg på, förstår jag att det är ett under att jag ens finns kvar här idag. Jag skulle aldrig säga dom där meningarna här ovanför till någon annan som varit med om det jag har. 

Jag har ältat och ältat och ältat lite till. Jag ältar ännu. Men jag försöker påminna mig själv att det är okej. Att det är det enda sättet för mig att ta mig ut på andra sidan. För ju mer jag stretar emot, slår bort tankarna, gömmer mig, undviker situationen, låtsas som det inte hänt. Ju mer tid låter jag dom ta från mitt liv. Så otroligt mycket onödig energi lagd på människor som inte bryr sig ett skit om mig. Människor som valde att medvetet såra mig. Dom tänker inte på mig. Dom låter inte situationen styra deras liv, dom undviker inte mig, dom har gått vidare. Dom mår inte dåligt över något kring det här. 

Jag kommer ju aldrig någonsin kunna förlåta. Och jag har länge tänkt att jag kommer aldrig kunna acceptera det heller. Det är fan inte okej att bete sig sådär mot sin egen familj. Och det kan jag fortsätta att tycka, även om jag accepterar det som har hänt. För att acceptera en situation betyder inte att jag förlåter den. 

Ja det här är verklighet. Det hände faktiskt på riktigt. Kan jag påverka det? Nej. Så vad ska jag göra med insikten? På något sätt lär jag låta det hela landa. På något sätt måste jag bestämma mig för att gå vidare med mitt liv. 

Jag måste påminna mig själv om att förlusten av pappa satte allt annat i skymundan. Att rå om en cancersjuk person kräver enorm energi. Allt annat sattes åt sidan. Dom, jag och allt däremellan. Det har inte funnits tid, utrymme eller ork att reflektera över den äckliga situationen dom utsatte mig för. Sen dog pappa. Då skulle jag sörja honom också. Jag sörjer honom än. Jag saknar honom varje dag. 

Och när jag ändå pratar om sorg så ingår ju faktiskt det också i processen att komma över ett så stort svek som hon gav mig. En sorg i att sakna en syster. Att sakna hennes barn. Att sakna en nära vänskap, någon som förstod mig helt och hållet. Och det blir en stor konflikt inombords. Jag vill ju inte sakna den person som skadat mig som mest. Den person jag litade på mest i hela världen var samma person som i princip högg ihjäl mig den där juldagen. Detsamma gäller honom. Jag saknar inte personen, hans sätt att vara eller någonting med honom. Men att ha en partner. Allt försvann samtidigt. Övergiven. 

Jag har fått tipset att skriva ett brev till henne. För att få säga allt jag ville ha sagt. Det behöver inte vara ett brev i syfte att hon ska läsa det. Ingen behöver läsa det. Utan ett brev fyllt med allt jag aldrig fick säga. Vad jag önskade att hon förstod. Jag kommer nog göra det så småningom. Jag har tänkt på det rätt länge. Men jag tror att man måste vara i rätt fas för att det ska bli bra. För att det ska kännas och fungera som ett avslut på riktigt. Det kommer. 

I år har jag bestämt mig för att jag går först. Mina önskningar, mina intressen, mina känslor, mina planer. Jag ska säga nej till allt jag inte vill göra, vill vara, vill känna och höra. Jag måste laga mig själv. Jag måste förstå vad jag vill ha ut av livet. Jag vill klara mig själv. Jag vill vara jag. Jag vill vara nöjd, mig själv, trygg och bekväm. Jag vill räknas. Jag vill betyda något för mig själv.