Jag bor vid solen och vattnet

Jag har tänkt på en sak. Det där med var och hur man bor är ju faktiskt väldigt viktigt. Det påverkar ens mentala hälsa väldigt mycket! 

När jag separerade från mitt ex och "tvingades" flytta tillbaka till en stadsdel som inte har så gott rykte tyckte jag att livet kändes ganska orättvist. Jag hade dock tur att få en lägenhet i ett av områdets helt nybyggda lägenhetskomplex och lägenheten är verkligen superfin.

Under den kaotiska första tiden efter separationen tyckte jag väl såklart att det mesta var orättvist. Men när jag väl fick distans till mina känslor och kunde fokusera på de positiva delarna så är ju resultatet helt fantastiskt egentligen. 

Inte nog med att jag slipper ett totalt dysfunktionellt förhållande med en person som  orsakade så enormt mycket skada på min själ och mentala hälsa, så ledde ju faktiskt allting till att jag får bo ett stenkast från den totala GULDGRUVAN i min stad - Dalälven. 

Jag kan i praktiken ta ett skutt från min parkering så är jag nere vid Älvpromenaden där jag så många gånger blivit räddad från ångestattacker, sorg och vrede. Att gå längs denna promenad är ren och skär medicin för mig. Och det pratade jag ju faktiskt om i mitt förra inlägg. Det här skulle ju handla om boendet, haha! 

Tillbaka till lägenheten. Ja, den är liten. Men den är bara min. Ingen annan har bott i den innan tack vare att det är ett nybygge. Den inglasade balkongen mot älven är det som gör hela lägenheten måste jag säga. Vi trivs så bra, jag och katterna. Det är lugnt, TYST och bara massa mys hela tiden. 

Jag är ju lite av en perfektionist och får lätt ångest när det är för stökigt. Så att bo själv och ha kontroll över var alla saker hamnar, när städning ska ske och hur allt ska se ut är helt jävla underbart. Det finns inga barn och ingen idiot till karl som ska förstöra. Att en katt har omkull en kruka eller spiller kattsand utanför lådan är HIMMELRIKET i jämförelse, haha! 

Jag är sååå tacksam! 

Naturen är min religion

Hur förklarar man det här då? Jag vet inte ens om jag orkar försöka. Jag tror inte jag kan sätta ord på hur mycket naturen betyder för mig.

Att vistas i skog, mark, vid vatten, på fjäll är som en drog. Fast på ett bra sätt. Där kan jag varva ner, andas ut, finna ro både kroppsligt och mentalt. 

Förut hade jag svårt för att ”bara vara” i naturen. Jag lyssnade oftast på musik, ljudbok eller podd. Men nu är naturens ljud det bästa jag vet. 

Jag fotar dock mycket när jag är ute. Men det hjälper mig att vara i nuet och fokusera på det jag ser istället för andra tankar som vill tränga sig på. Jag finner sinnesro i att ”leta motiv” i det jag ser. Det främjar min kreativitet också. Vilken är viktig för min mentala hälsa. 

Naturen är min religion! 

2019: Året då mitt liv sattes på paus

Det är ett år sedan jag skrev här. Det finns en anledning till det. Jag hade planer att återfå mitt liv efter hälsokursen. Men istället vände allt till det sämre och jag fick liksom pausa mitt liv.

Jag fick släppa allt och prioritera mannen i mitt liv - min pappa. Hans obotliga cancer tog över båda våra liv och året ägnades åt otaliga telefonsamtal, läkarbesök och prövningar. Efter alldeles för många fallolyckor i hemmet fick han flytta till ett boende. Jag besökte honom varannan dag. Oftast direkt efter jobbet och alltid ett par gånger på helgen. Det är självklart att hela situationen var värst för pappa som var sjuk. Men att i ett år försöka hålla skenet uppe mentalt för att få honom att kämpa och inte gräva ner sig totalt var väldigt dränerande.

Pappa gav upp när han fick flytta ur sin lägenhet. Jag visste att det skulle bli så. Han sa själv "Jaha, då har man hamnat här - det är bara att vänta in döden nu". Och så blev det.

En kraftig försämring av rörelseförmåga, minne och hälsa över sommaren. Och hans ork och lust att kämpa. Måndag 5 augusti var det över. Hans kropp orkade inget mer och stängde av. Jag satt där bredvid, totalt maktlös, medan hans kropp kämpade för att få luft. Mitt liv rämnade med varje forcerat andetag. Jag räknade sekunder mellan andningsuppehållen. Sen var det över. Och det kändes som att mitt liv också var det.

Nu har det gått 5 månader. Jag sörjer fortfarande. Men det går bättre. För första gången på 3 år har mina energinivåer börjat återvända. Äntligen! Jag känner att det är dags för mig att få må lite bra ett tag nu. Och jag inser självklart att det är mitt eget ansvar att det blir så. Därför har jag en plan. Och det känns så skönt.

Nu i efterhand inser jag ju att hälsokursen jag gick hjälpte mig något enormt under tiden allt detta pågick. Jag har fått kommentarer från vänner och familj som varit förvånade över hur väl jag har hanterat sorgen. Jag tror jag fick många bra verktyg och insikter med mig därifrån. Och jag försöker även se lärdomar i sorgen och förlusten av pappa och tidigare traumatiska händelser de senaste åren.

Jag uppskattar mitt liv. Jag uppskattar min frihet, mitt boende, mitt singelliv, mina äkta vänner och familj. Jag tar ingen skit längre. Jag vet med all säkerhet vad jag INTE vill ha och kommer acceptera i ett eventuellt förhållande. Jag vet vad som är viktigt i livet. Vad som är ytligt och meningslöst.

Och jag är tacksam. Trots allt. Även fast pappa fattas mig något så otroligt att det för fysiskt ont ibland.