Kursvecka 5

Vecka 5 av kursen var nog den vecka som var mest smärtsam. Vi pratade mycket om tankemönster och hur man hanterar/ går vidare från händelser som påverkat ens liv kraftigt. Det var väl denna vecka som kanske kändes mest inombords och tog massor av energi.

Jag har insett så många saker om mig själv att jag inte ens vet var jag ska börja. Att jag har ett tankemönster som skadar mig, att min väg ner i stress-träsket varit så himla mycket längre än jag trott från början och att jag inte lyssnat på mig själv och min intuition för 5 öre och bara kört på.

Jag är lite ledsen att jag inte skrev detta inlägg i direkt anslutning till våra teorilektioner för jag har haft så många tankar. Så här i efterhand är det lite svårt att redovisa dom. Men jag har i alla fall en plan för min framtid. Och det känns bra.

Kursvecka 4

Ett konstverk gjort av mig på veckans kreativa stund

Jag ligger efter med att rapportera för kursveckorna. Det har varit lite mycket om dagarna även i privatlivet, så det har inte funnits så mycket energi över om kvällarna till att blogga. Men jag tänkte ändå nämna lite vad vi pratat om, så här i efterhand.

Vecka 4 hade temat: sömn och stress. Jag kan väl inte direkt säga att jag har några sömnproblem. Många får ju svårt att sova när de lider av stress/utmattningssyndrom. Jag fungerar lite tvärtom. Jag sover som en stock, kan sova hur mycket som helst. Mitt problem har väl istället varit att jag kan sova istället för att ta tag i mina problem. Jag liksom rymmer in i sömnen. Och oavsett om jag sover 3 timmar eller 13 så är jag lika trött när jag vaknar ändå.

Så det är något jag fått jobba med. Att all trötthet jag känner inte är "sova-trött". Att jag behöver aktivera mig mer för att få energi. Lite moment 22.

Vi fick även testa medicinsk yoga denna vecka. Det var inte heller min grej. Det sägs ju att yoga ska vara så himla bra om man är stressad. Men hittills har jag inte lyckats slappna av. Usch, det är verkligen inte min grej. Även fast jag skulle vilja att det var det. Men jag tror inte jag har gett upp än. Det kan hända att jag ger det några chanser till. Det finns ju så många olika sorters yoga man kan testa.

Händelse #4 - dödsstöten

Händelse #1
Händelse #2
Händelse #3

Händelse nummer 4. Dödsstöten! Jag trodde inte att året 2017 kunde bli mycket värre. Det var nyårsafton. Jag var festklädd, satt hemma hos min bästa kompis och drack bubbel (alkoholfritt - detta kommer jag prata om i ett annat inlägg). Vi skulle vidare till en annan vän på nyårsmiddag. Och jag tänkte: "Nu, nu är detta pissiga år över! 2018 kommer bli mitt år. Jag förtjänar bättre än det här".

Plötsligt får jag ett sms av min pappa. Ett sms som på 2 sekunder får mig att förstå att något inte står rätt till. Han var yr, ville åka till sjukhuset. Jag kör som en dåre, och finner min pappa i ett tillstånd som jag först tror är en hjärnblödning. Vi åker till akuten, och någon timme senare har både hans och mitt liv totalförändrats av beskedet att han har en hjärntumör.

Jag är pappas flicka. Han är min hjälte. Min klippa och trygghet i livet. Han som ger mig styrka och skinn på näsan. Han som lyfter upp mitt självförtroende till skyarna. Plötsligt måste jag vara stark för honom. Jag måste vara stark fastän hela min tillvaro är kaos, och jag just förlorat den enda människan jag litade på - min s.k. syster. (Händelse #3).

Mitt liv övergår till att leva för min pappa. Jag släpper allt annat. Min egen hälsa sätts åt sidan för jag tror att jag ska förlora min trygga punkt i livet - min kärlek - min pappa.

I månader kämpar vi med hjärnoperation, strålbehandlingar, nära-döden-upplevelser, ångest och sorg. Han blir något bättre. Sommaren 2018 kommer och går. Vi firar medicinsk framgång med en resa till Jämtland. Hösten kommer, jag märker att han mår sämre igen. Vi får besked om att tumören är tillbaka. Den går inte att operera denna gång och läkarteamet planerar en vinter med bromsmediciner, cellgiftsbehandling.

För någon vecka sedan förändrades allt igen. Pappa ramlar hemma och tar sig inte upp. Jag hittar honom på golvet när jag åker förbi för att kolla till honom då min magkänsla sa mig att något var fel. Ambulans till akuten, vidare till Falun. Svullnad runt tumören. Svag pappa.

Läkare lämnar nya besked. Pappa får valet att välja mellan pest eller kolera. Man tror inte cellgifter kommer hjälpa. Det finns inget botemedel. Pappa väljer att inte gå vidare med cellgifter.

Pappa bor nu på ett korttidsboende, i väntan på ny utvärdering om några veckor. Vi tar en dag i taget.