Drömmar som går i uppfyllelse!

När jag separerade 2017 gjorde jag det jag alltid gör när saker blir svåra. Kopplar bort mina känslor, blir lösningsfokuserad och skaffar mig en ny lägenhet på 3 dagar trots bostadsbrist. 

Tyvärr fick jag lov att bo kvar hos honom i 3 månader i väntan på att lägenheten skulle bli klar (nybygge) men jag hade löst min situation i alla fall. En fin liten hyresrätt, 2 rum och kök med inglasad balkong. Jag hade en sådan jäkla tur att jag fick den här lägenheten och har trivts bra. Jag gjorde den till mitt hem, min borg och har flytt undan världen i den. Gapskrattat med vänner, gråtit och sörjt. 

Men hela tiden har det legat en känsla och skavt. Att den är för liten. Jag fick göra mig av med massor av möbler och saker för att få plats. All förvaring är proppfull. Jag hamnade liksom i denna lägenhet av omständigheter, inte av fri vilja. Jag har inte valt att flytta hit, utan fick ta det som erbjöds för att komma bort från honom. 

Jag har älskat den inglasade balkongen, den har verkligen satt guldkant på lägenheten. Och närheten och utsikten över Dalälven. Heeeelt magiskt. Så jag har absolut inte lidit. Men som sagt, det skaver och skaver lite varje dag. Att inte ha enkel tillgång till utevistelse, det blir ett helt projekt så fort man vill ut och sitta i lite gräs eller dricka kaffe utomhus. 

Men nu är allt på väg att förändras! 

Jag bestämde mig för att börja titta på annat boende. Först funderade jag på att hyra något annat. Jag står i bostadskö men har på 3 år inte fått några erbjudande goda nog att ersätta min nuvarande lägenhet. Jag började fundera på att köpa något. Jag har inte ägt ett boende sedan 2014, och har trivts bra med att vara skuldfri. Men jag tänkte; jag börjar gå på lite visningar så får jag kanske lite inspiration till vad jag vill och inte vill ha i alla fall. 

Hängde dagligen på Hemnet. Sen en dag fanns den där helt plötsligt och jag visste! DÄR ska jag bo. Bokade visning, spenderade 15 minuter där inne, budade och vann. 

Jag har köpt ett radhus! 

4 rum och kök i två plan, öppen spis, engelsk stil, gudomliga förvaringsutrymmen, balkong, uteplats, trädgård. Alltså, det är såååå fantastiskt underbart att jag inte vet var jag ska ta vägen. Från maj månad bor jag i mitt egna radhus. 

Tack pappa!

Att acceptera är inte samma sak som att förlåta

Det är så lätt att fortsätta skälla på sig själv inombords. Meningarna snurrar i huvudet och klankar ner.

"Du borde kommit längre Linda!" 

"Men släpp det, sluta tänk på dom!" 

"Är du en så mycket bättre människa då? Gå vidare istället!" 

Det har gått lång tid. En fullt fungerande människa hade kanske gått vidare som om ingenting hade hänt efter någon månad. Men jag måste påminna mig själv att mitt liv var i kaos då. Jag var inte en fullt fungerande människa. Och det fortsatte att vara i kaos i två år till. När jag blir ombedd att se på mitt liv utifrån, som att det var någon annans liv jag såg på, förstår jag att det är ett under att jag ens finns kvar här idag. Jag skulle aldrig säga dom där meningarna här ovanför till någon annan som varit med om det jag har. 

Jag har ältat och ältat och ältat lite till. Jag ältar ännu. Men jag försöker påminna mig själv att det är okej. Att det är det enda sättet för mig att ta mig ut på andra sidan. För ju mer jag stretar emot, slår bort tankarna, gömmer mig, undviker situationen, låtsas som det inte hänt. Ju mer tid låter jag dom ta från mitt liv. Så otroligt mycket onödig energi lagd på människor som inte bryr sig ett skit om mig. Människor som valde att medvetet såra mig. Dom tänker inte på mig. Dom låter inte situationen styra deras liv, dom undviker inte mig, dom har gått vidare. Dom mår inte dåligt över något kring det här. 

Jag kommer ju aldrig någonsin kunna förlåta. Och jag har länge tänkt att jag kommer aldrig kunna acceptera det heller. Det är fan inte okej att bete sig sådär mot sin egen familj. Och det kan jag fortsätta att tycka, även om jag accepterar det som har hänt. För att acceptera en situation betyder inte att jag förlåter den. 

Ja det här är verklighet. Det hände faktiskt på riktigt. Kan jag påverka det? Nej. Så vad ska jag göra med insikten? På något sätt lär jag låta det hela landa. På något sätt måste jag bestämma mig för att gå vidare med mitt liv. 

Jag måste påminna mig själv om att förlusten av pappa satte allt annat i skymundan. Att rå om en cancersjuk person kräver enorm energi. Allt annat sattes åt sidan. Dom, jag och allt däremellan. Det har inte funnits tid, utrymme eller ork att reflektera över den äckliga situationen dom utsatte mig för. Sen dog pappa. Då skulle jag sörja honom också. Jag sörjer honom än. Jag saknar honom varje dag. 

Och när jag ändå pratar om sorg så ingår ju faktiskt det också i processen att komma över ett så stort svek som hon gav mig. En sorg i att sakna en syster. Att sakna hennes barn. Att sakna en nära vänskap, någon som förstod mig helt och hållet. Och det blir en stor konflikt inombords. Jag vill ju inte sakna den person som skadat mig som mest. Den person jag litade på mest i hela världen var samma person som i princip högg ihjäl mig den där juldagen. Detsamma gäller honom. Jag saknar inte personen, hans sätt att vara eller någonting med honom. Men att ha en partner. Allt försvann samtidigt. Övergiven. 

Jag har fått tipset att skriva ett brev till henne. För att få säga allt jag ville ha sagt. Det behöver inte vara ett brev i syfte att hon ska läsa det. Ingen behöver läsa det. Utan ett brev fyllt med allt jag aldrig fick säga. Vad jag önskade att hon förstod. Jag kommer nog göra det så småningom. Jag har tänkt på det rätt länge. Men jag tror att man måste vara i rätt fas för att det ska bli bra. För att det ska kännas och fungera som ett avslut på riktigt. Det kommer. 

I år har jag bestämt mig för att jag går först. Mina önskningar, mina intressen, mina känslor, mina planer. Jag ska säga nej till allt jag inte vill göra, vill vara, vill känna och höra. Jag måste laga mig själv. Jag måste förstå vad jag vill ha ut av livet. Jag vill klara mig själv. Jag vill vara jag. Jag vill vara nöjd, mig själv, trygg och bekväm. Jag vill räknas. Jag vill betyda något för mig själv. 

Ett par veckor på antidepp

Nu har det gått ett par veckor sedan jag påbörjade medicineringen. Jag har haft tur och endast drabbats av milda biverkningar. Har mått illa ett par timmar i samband med att jag tagit tabletten men nu efter ett par veckor har det nästan helt gått över. 

Så hur mår jag då? 

Rätt så bra faktiskt. Efter 3 dagar slutade jag ha ångestattacker. Jag har inte gråtit mer. Jag har inte varit arg på allt och alla. Eller skjutit saker framför mig. Jag rördes nästan till tårar här om dagen när jag insåg att jag kände mig lite glad. Det var första gången på flera månader. 

Idag är det fredag och jag har haft en intensiv vecka på jobbet. Det slog mig igår på väg till min lunchrast att jag klarat veckan bra trots hög belastning. Jag har inte däckat på soffan när jag kommit hem, utan orkat hålla lägenheten fin, rört på mig och följt rutiner. Det går nästan inte att förklara hur bra det känns! 

Jag var väldigt nervös för medicineringen innan, då jag inte ville må sämre eller få ett helt neutralt och likgiltigt humör heller. Jag ville att medicinen skulle trubba av de djupa dipparna men inte ta bort min glädje. Och jag är väldigt glad att jag känner mig mer som mig själv istället för en likgiltig zombie. 

Jag vet ärligt talat inte om jag hade kunnat hantera julen med alla värdelösa minnen och krav, en pågående pandemi och vinterhelvetet om jag inte sökt hjälp. Jag är stolt över mig själv för det! 

Nu gäller det att bearbeta alla händelser och känslor som ligger där under och pyser, som är orsaken till varför jag mår så här. Och det är ju lättare sagt än gjort. Jag är en expert på att fly från mina känslor när det gör ont. Det är ju därför jag hamnat där jag är idag. 

Wish me luck! 

Depressionen kom som ett brev på posten!

Hjärtat bultar, svetten rinner, oron rör upp katastroftankar, förstör sömnen, rör till magen och kroppen spänner sig som en fiolsträng. Allt känns stressigt, fokusera är omöjligt och allt känns mörkt, hopplöst och totalt meningslöst. En nedåtgående spiral som bara snurrade i min skalle medan världen utanför fortgick utan mig. 

Jag söker vård. Jag kan inte ta mig ur detta själv. Ångesten har tagit över mina logiska tankar. Jag måste bryta mönster men vet inte var jag ens ska börja. Jo, jag börjar med att skriva till min vårdcentral via 1177.

Jag återupptar min samtalskontakt hos min psykoterapeut. Hon påminner mig om logiska saker jag egentligen vet. Hon pratar om att fylla på vågskålen med saker som GER energi. Hon frågar vad jag hade sagt till någon som gått igenom det jag gjort. Om jag hade skällt på den personen. Nej såklart inte. Och jag fattar...jag är duktig på att skuldbelägga mig själv. 

Jag bokas in på ett läkarbesök som inte går jättebra men som resulterar i antidepressiv medicin. Jag äter den, mår illa, äter den igen, mår illa....tills jag inte mår lika illa efter 1 vecka och för första gången på flera månader känner mig glad en morgon innan jobbet. Jag rörs till tårar! Glad? Jag hade glömt hur det kändes. 

Jag lägger pusslet, tidslinjen för mitt liv. Och ser ett mönster. Ett liv där jag inte prioriterar mig själv. Där andras mående är viktigare än mitt. Att återhämtning inte är något som prioriterats. Att destruktiva tankar och levnadssätt periodvis påverkat hela mitt liv. Trauman. Mental utsatthet. Duktig flicka syndrom. 

• Traumatiska upplevelser som barn med våld i nära relation mellan förälder och partner
• Mentalt instabil förälder med många trauman bakom sig, fobier, relationsproblem m.m. 
• Mobbad i skolan
• Mitt första riktiga vuxna förhållande slås i bitar av alkoholmissbruk, deprimerad partner, destruktivitet
• Jag inleder nästa förhållande med fel man på fel sätt. Han har ADHD, är narcissist, missbrukar gräs och sex. Jag är medberoende (ej gräs) men ändrar hela mitt sätt att vara för att få någon enstaka lugn stund. Fixar, sopar banan, förbereder, trippar på tå runt denna man för att förhindra aggression och skuldbeläggande missnöje. Den psykiska påfrestningen är total! 
• Jag byter jobb samtidigt och blir mentalt attackerad för att jag inte längre orkar hålla samma nivå av bekräftelse mot honom. Jag tappar sexlusten och blir attackerad. Jag vet att han nu börjar leta efter nästa offer. Han gör slut. Jag bor kvar i 3 månader i väntan på min lägenhet. 
• Jag flyttar, han blir ihop med min syster. Jag förlorar därmed en stor del av min familj. 
• Min pappa insjuknar i cancer. Två års kämpande inleds med läkarbesök, behandlingar, prat om döden, flytt till äldreboende. Att som dotter vara helt maktlös och se på medan pappan sakta tynar bort är det värsta jag varit med om. Han avlider. 
• Jag kämpar på. Bearbetar egentligen inte. Slår bort sorgen. Sysselsätter mig. 
• Coronapandemi, isolering, rädsla och ändrad vardag. 
• Bristande ledarskap på jobbet - rörigt och ostrukturerat. 

Och hur har jag spenderat mina semestrar? Jo, ända sedan 2009 har jag antingen flyttat, renoverat eller hjälpt andra. 

Och här är jag nu. Grattis till mig! Det är inte förrän man förstår att man inte är Wonder Woman som saker kan börja att förändras till det bättre. 

3 år som singel!

26 juni - det är dagen jag firar mitt singelliv. Ja, ni läste rätt. Jag FIRAR!

Jag firar inte det faktum att jag känner mig ensam ibland, att jag kan sakna någon att dela livets med- och motgångar med. Att somna och vakna trygg bredvid någon. Det är klart att en partner skulle kunna lätta upp vardagen ibland. Och den där känslan av att vara nykär är ju fantastisk! Men jag letar inte ens. Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag får fortfarande nästan panik av tanken att riskera att hamna där jag var för 3 år sedan. Jag skulle hellre offra en vital kroppsdel eller nära släkting.

Det handlar inte om bitterhet över att jag blev lämnad. Och egentligen inte om det som hände med min "syster" och honom. Även om det får mig att hulka vid blotta tanken! Det handlar om att jag i efterhand insett hur destruktivt allt var. Hur mycket jag förändrades. Hur mycket energi som gick åt till att få vardagen att fungera någorlunda. Ångesten, tårarna, stressen, den fejkade ytan, dom onåbara kraven, bristen på empati, bristen på ansvarstagande, bekräftelsebehovet och så mycket mer. Självklart var jag en del i det hela, jag var ingen ängel alls. Men jag var skadeskjuten redan när relationen inleddes och jag visste egentligen bättre och får skylla mig själv. Det är nog det svåraste - att förlåta sig själv.

Men vad firar jag då? Jo, jag firar tystnad, lugn och ro. Jag firar egentid, ordning och reda. Jag firar frihet och tid till personlig mognad, reflektion och egna intressen. Jag firar att allt det som hände egentligen är det bästa som kunde hänt mig. För nu har jag lust att leva igen!

Varför delar jag detta? För att jag vet att ni är fler där ute som mår som jag mått. Som behöver se att det är möjligt att må bättre igen. Vi är värda så mycket bättre än den skit vi fått ta!

Mitt bästa tips när allt känns tungt - umgås med människor som älskar dig. Isolera dig inte.

Ta hand om dig! 

Frivlligt barnlös

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget. Det här är ett ämne som så många tycker sig ha rätten att diskutera. Men så är det väl med det mesta, när det kommer till val i livet. Det kommer alltid finnas personer som ska tycka saker om allting. Utan att dem ens blivit tillfrågade.

Jag har inga barn. Jag har valt att inte ha några barn. Jag har aldrig ansett att meningen med livet är att skaffa barn. Jag har aldrig förstått tjusningen i barn.

Absolut är barn söta. Barn är oskyldiga små naiva varelser som väcker beskyddarkänslor. Jag kan också tycka att de är roliga att umgås med, de säger roliga saker, är ganska okomplicerade och mitt eget barnasinne väcks till liv lite grand.

Men sen har vi den där baksidan till det hela. Den som för mig alltid varit större än den "fina" delen. Baksidan som handlar om att sätta hela mitt egna liv åt sidan för att låta barnet bli prioritet. Själviskt eller hur? Men jag förstår inte konceptet. Jag kan inte greppa hur jag skulle få min vardag att gå ihop genom att alltid sätta mig själv sist.

Sen har vi det här med hur jobbiga barn faktiskt är. Det finns ingen i hela världen som kan påstå att barnuppfostran är en dans på rosor. Det finns inte en enda cell i min kropp som skulle orka ha ansvaret för att uppfostra ett barn till en fungerande individ. Pressen och rädslan för att åsamka barnet mentala skador och brister skulle ta kol på mig. Och sen det fysiska ansvaret - barnet ska ju överleva diverse sjukdomar, faror och händelser i livet.

Hur kan man som förälder utan oro lämna ifrån sig ansvaret för sitt barn under tiden de är i förskola/skola/fritids? Hur kan man ens slappna av och koncentrera sig på jobbet? Jag skulle inte fungera. Det här grundar sig såklart i mitt enorma kontrollbehov.

För att inte tala om yttre påverkan! Hotbilden mot barn är fruktansvärd. Hemska, äckliga människor som är ute efter att skada barn. Och klimatkrisen vi befinner oss i. Vad är det för planet vi lämnar efter oss till våra barn? Hur kommer deras vuxna liv se ut på en planet som dör?

Nej. Jag ska inte ha några barn. Jag fyller mitt liv med annat. Jag hatar inte barn. Jag dömer inte andra som skaffar barn. Men jag personligen ser ingen anledning.

Jag har katt x2 istället.

Alkoholfri

Jag är nykterist sedan 1551 dagar tillbaka. För lite mer än 4 år sedan bestämde jag mig för att jag skulle sluta konsumera alkohol. Det hela började egentligen med att jag innan dess hade ett vitt halvår, för att jag just då höll ett ganska högt träningstempo och ville se hur mycket alkoholen påverkade min prestation och vikt.

Efter dessa 6 månader tänkte jag, äh jag kan lika gärna vänta 6 månader till, eftersom suget var helt borta. Och nu 4 år senare känner jag likadant. Jag kan helt ärligt säga att jag inte saknat alkoholen någonting under dessa 4 år. Inte ur smakhänseende i alla fall. Självklart finns det massor av drinkar, viner etc. som jag tycker är jättegoda, men med det utbud av alkoholfria alternativ som finns idag har det gått jättebra.

Jag har ju en lite komplicerad relation till alkohol sedan tidigare. Jag var i ett förhållande där alkohol förstörde ganska mycket. En partner som prioriterade alkoholen före vår relation. Och jag reagerar inte bra på alkohol, med snedtändningar, bråk, och dåligt beteende. Det blev liksom en ond cirkel och tillslut hade vi inget val än att separera. För djupa sår för att läka.

Jag är en ångestmänniska. Alkohol är ångestframkallande. Det blev liksom ingen bra ekvation. Jag mådde alltid dåligt mentalt i 3 dagar efter att jag druckit. Även fast jag inte betett mig illa på något sätt. Det blev inte hållbart. Och inte värt det.

Jag har svårt att se att jag någonsin kommer att dricka igen. Inte ens "ett glas till maten".