Ett par veckor på antidepp

Nu har det gått ett par veckor sedan jag påbörjade medicineringen. Jag har haft tur och endast drabbats av milda biverkningar. Har mått illa ett par timmar i samband med att jag tagit tabletten men nu efter ett par veckor har det nästan helt gått över. 

Så hur mår jag då? 

Rätt så bra faktiskt. Efter 3 dagar slutade jag ha ångestattacker. Jag har inte gråtit mer. Jag har inte varit arg på allt och alla. Eller skjutit saker framför mig. Jag rördes nästan till tårar här om dagen när jag insåg att jag kände mig lite glad. Det var första gången på flera månader. 

Idag är det fredag och jag har haft en intensiv vecka på jobbet. Det slog mig igår på väg till min lunchrast att jag klarat veckan bra trots hög belastning. Jag har inte däckat på soffan när jag kommit hem, utan orkat hålla lägenheten fin, rört på mig och följt rutiner. Det går nästan inte att förklara hur bra det känns! 

Jag var väldigt nervös för medicineringen innan, då jag inte ville må sämre eller få ett helt neutralt och likgiltigt humör heller. Jag ville att medicinen skulle trubba av de djupa dipparna men inte ta bort min glädje. Och jag är väldigt glad att jag känner mig mer som mig själv istället för en likgiltig zombie. 

Jag vet ärligt talat inte om jag hade kunnat hantera julen med alla värdelösa minnen och krav, en pågående pandemi och vinterhelvetet om jag inte sökt hjälp. Jag är stolt över mig själv för det! 

Nu gäller det att bearbeta alla händelser och känslor som ligger där under och pyser, som är orsaken till varför jag mår så här. Och det är ju lättare sagt än gjort. Jag är en expert på att fly från mina känslor när det gör ont. Det är ju därför jag hamnat där jag är idag. 

Wish me luck! 

Depressionen kom som ett brev på posten!

Hjärtat bultar, svetten rinner, oron rör upp katastroftankar, förstör sömnen, rör till magen och kroppen spänner sig som en fiolsträng. Allt känns stressigt, fokusera är omöjligt och allt känns mörkt, hopplöst och totalt meningslöst. En nedåtgående spiral som bara snurrade i min skalle medan världen utanför fortgick utan mig. 

Jag söker vård. Jag kan inte ta mig ur detta själv. Ångesten har tagit över mina logiska tankar. Jag måste bryta mönster men vet inte var jag ens ska börja. Jo, jag börjar med att skriva till min vårdcentral via 1177.

Jag återupptar min samtalskontakt hos min psykoterapeut. Hon påminner mig om logiska saker jag egentligen vet. Hon pratar om att fylla på vågskålen med saker som GER energi. Hon frågar vad jag hade sagt till någon som gått igenom det jag gjort. Om jag hade skällt på den personen. Nej såklart inte. Och jag fattar...jag är duktig på att skuldbelägga mig själv. 

Jag bokas in på ett läkarbesök som inte går jättebra men som resulterar i antidepressiv medicin. Jag äter den, mår illa, äter den igen, mår illa....tills jag inte mår lika illa efter 1 vecka och för första gången på flera månader känner mig glad en morgon innan jobbet. Jag rörs till tårar! Glad? Jag hade glömt hur det kändes. 

Jag lägger pusslet, tidslinjen för mitt liv. Och ser ett mönster. Ett liv där jag inte prioriterar mig själv. Där andras mående är viktigare än mitt. Att återhämtning inte är något som prioriterats. Att destruktiva tankar och levnadssätt periodvis påverkat hela mitt liv. Trauman. Mental utsatthet. Duktig flicka syndrom. 

• Traumatiska upplevelser som barn med våld i nära relation mellan förälder och partner
• Mentalt instabil förälder med många trauman bakom sig, fobier, relationsproblem m.m. 
• Mobbad i skolan
• Mitt första riktiga vuxna förhållande slås i bitar av alkoholmissbruk, deprimerad partner, destruktivitet
• Jag inleder nästa förhållande med fel man på fel sätt. Han har ADHD, är narcissist, missbrukar gräs och sex. Jag är medberoende (ej gräs) men ändrar hela mitt sätt att vara för att få någon enstaka lugn stund. Fixar, sopar banan, förbereder, trippar på tå runt denna man för att förhindra aggression och skuldbeläggande missnöje. Den psykiska påfrestningen är total! 
• Jag byter jobb samtidigt och blir mentalt attackerad för att jag inte längre orkar hålla samma nivå av bekräftelse mot honom. Jag tappar sexlusten och blir attackerad. Jag vet att han nu börjar leta efter nästa offer. Han gör slut. Jag bor kvar i 3 månader i väntan på min lägenhet. 
• Jag flyttar, han blir ihop med min syster. Jag förlorar därmed en stor del av min familj. 
• Min pappa insjuknar i cancer. Två års kämpande inleds med läkarbesök, behandlingar, prat om döden, flytt till äldreboende. Att som dotter vara helt maktlös och se på medan pappan sakta tynar bort är det värsta jag varit med om. Han avlider. 
• Jag kämpar på. Bearbetar egentligen inte. Slår bort sorgen. Sysselsätter mig. 
• Coronapandemi, isolering, rädsla och ändrad vardag. 
• Bristande ledarskap på jobbet - rörigt och ostrukturerat. 

Och hur har jag spenderat mina semestrar? Jo, ända sedan 2009 har jag antingen flyttat, renoverat eller hjälpt andra. 

Och här är jag nu. Grattis till mig! Det är inte förrän man förstår att man inte är Wonder Woman som saker kan börja att förändras till det bättre. 

3 år som singel!

26 juni - det är dagen jag firar mitt singelliv. Ja, ni läste rätt. Jag FIRAR!

Jag firar inte det faktum att jag känner mig ensam ibland, att jag kan sakna någon att dela livets med- och motgångar med. Att somna och vakna trygg bredvid någon. Det är klart att en partner skulle kunna lätta upp vardagen ibland. Och den där känslan av att vara nykär är ju fantastisk! Men jag letar inte ens. Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag får fortfarande nästan panik av tanken att riskera att hamna där jag var för 3 år sedan. Jag skulle hellre offra en vital kroppsdel eller nära släkting.

Det handlar inte om bitterhet över att jag blev lämnad. Och egentligen inte om det som hände med min "syster" och honom. Även om det får mig att hulka vid blotta tanken! Det handlar om att jag i efterhand insett hur destruktivt allt var. Hur mycket jag förändrades. Hur mycket energi som gick åt till att få vardagen att fungera någorlunda. Ångesten, tårarna, stressen, den fejkade ytan, dom onåbara kraven, bristen på empati, bristen på ansvarstagande, bekräftelsebehovet och så mycket mer. Självklart var jag en del i det hela, jag var ingen ängel alls. Men jag var skadeskjuten redan när relationen inleddes och jag visste egentligen bättre och får skylla mig själv. Det är nog det svåraste - att förlåta sig själv.

Men vad firar jag då? Jo, jag firar tystnad, lugn och ro. Jag firar egentid, ordning och reda. Jag firar frihet och tid till personlig mognad, reflektion och egna intressen. Jag firar att allt det som hände egentligen är det bästa som kunde hänt mig. För nu har jag lust att leva igen!

Varför delar jag detta? För att jag vet att ni är fler där ute som mår som jag mått. Som behöver se att det är möjligt att må bättre igen. Vi är värda så mycket bättre än den skit vi fått ta!

Mitt bästa tips när allt känns tungt - umgås med människor som älskar dig. Isolera dig inte.

Ta hand om dig! 

Frivlligt barnlös

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget. Det här är ett ämne som så många tycker sig ha rätten att diskutera. Men så är det väl med det mesta, när det kommer till val i livet. Det kommer alltid finnas personer som ska tycka saker om allting. Utan att dem ens blivit tillfrågade.

Jag har inga barn. Jag har valt att inte ha några barn. Jag har aldrig ansett att meningen med livet är att skaffa barn. Jag har aldrig förstått tjusningen i barn.

Absolut är barn söta. Barn är oskyldiga små naiva varelser som väcker beskyddarkänslor. Jag kan också tycka att de är roliga att umgås med, de säger roliga saker, är ganska okomplicerade och mitt eget barnasinne väcks till liv lite grand.

Men sen har vi den där baksidan till det hela. Den som för mig alltid varit större än den "fina" delen. Baksidan som handlar om att sätta hela mitt egna liv åt sidan för att låta barnet bli prioritet. Själviskt eller hur? Men jag förstår inte konceptet. Jag kan inte greppa hur jag skulle få min vardag att gå ihop genom att alltid sätta mig själv sist.

Sen har vi det här med hur jobbiga barn faktiskt är. Det finns ingen i hela världen som kan påstå att barnuppfostran är en dans på rosor. Det finns inte en enda cell i min kropp som skulle orka ha ansvaret för att uppfostra ett barn till en fungerande individ. Pressen och rädslan för att åsamka barnet mentala skador och brister skulle ta kol på mig. Och sen det fysiska ansvaret - barnet ska ju överleva diverse sjukdomar, faror och händelser i livet.

Hur kan man som förälder utan oro lämna ifrån sig ansvaret för sitt barn under tiden de är i förskola/skola/fritids? Hur kan man ens slappna av och koncentrera sig på jobbet? Jag skulle inte fungera. Det här grundar sig såklart i mitt enorma kontrollbehov.

För att inte tala om yttre påverkan! Hotbilden mot barn är fruktansvärd. Hemska, äckliga människor som är ute efter att skada barn. Och klimatkrisen vi befinner oss i. Vad är det för planet vi lämnar efter oss till våra barn? Hur kommer deras vuxna liv se ut på en planet som dör?

Nej. Jag ska inte ha några barn. Jag fyller mitt liv med annat. Jag hatar inte barn. Jag dömer inte andra som skaffar barn. Men jag personligen ser ingen anledning.

Jag har katt x2 istället.

Alkoholfri

Jag är nykterist sedan 1551 dagar tillbaka. För lite mer än 4 år sedan bestämde jag mig för att jag skulle sluta konsumera alkohol. Det hela började egentligen med att jag innan dess hade ett vitt halvår, för att jag just då höll ett ganska högt träningstempo och ville se hur mycket alkoholen påverkade min prestation och vikt.

Efter dessa 6 månader tänkte jag, äh jag kan lika gärna vänta 6 månader till, eftersom suget var helt borta. Och nu 4 år senare känner jag likadant. Jag kan helt ärligt säga att jag inte saknat alkoholen någonting under dessa 4 år. Inte ur smakhänseende i alla fall. Självklart finns det massor av drinkar, viner etc. som jag tycker är jättegoda, men med det utbud av alkoholfria alternativ som finns idag har det gått jättebra.

Jag har ju en lite komplicerad relation till alkohol sedan tidigare. Jag var i ett förhållande där alkohol förstörde ganska mycket. En partner som prioriterade alkoholen före vår relation. Och jag reagerar inte bra på alkohol, med snedtändningar, bråk, och dåligt beteende. Det blev liksom en ond cirkel och tillslut hade vi inget val än att separera. För djupa sår för att läka.

Jag är en ångestmänniska. Alkohol är ångestframkallande. Det blev liksom ingen bra ekvation. Jag mådde alltid dåligt mentalt i 3 dagar efter att jag druckit. Även fast jag inte betett mig illa på något sätt. Det blev inte hållbart. Och inte värt det.

Jag har svårt att se att jag någonsin kommer att dricka igen. Inte ens "ett glas till maten". 

Träningsglädje!

Lyckorus efter combat igår

Jag är så glad att jag äntligen har börjat finna glädje i att träna igen.

Under hela min "sjukdomsperiod" har jag fortsatt med mina promenader men det har ju mest varit rekreation för min hjärna. Inte så fysiskt krävande eller så. Jag fann gymmet stressande och kravfyllt.

Men nu har jag återvänt. Jag har börjat gå på pass igen och kör även egen styrketräning. Det är såååå kul!!! Mitt favoritpass är BodyCombat, det kanske jag har pratat om tidigare. Det ger mig sådan glädje. Det är ett högintensivt pass med skitbra, härjig musik, lite aggressiva moves men ändå så mycket glädje. ÄLSKAR!



Jag har också börjat gå på Zumba. Jag fick ju testa det när jag gick min stresskurs och jag fastnade faktiskt lite för det redan då. Nu har jag gått ett par gånger och det är svinroligt! Man får dansa lite som man vill om man inte får till den rätta koreografin. Huvudsaken man rör på sig liksom.

SVETTGARANTI på båda passen! 

Fenomenet tjatsex

Det här är inget roligt ämne, men något som är otroligt viktigt. Jag är inte påläst i ämnet sexuella övergrepp, patriarkal kultur eller något sådant. Jag är inte psykolog eller på något sätt skolad i detta ämne. Jag kan bara skriva utifrån egna erfarenheter och tankar. Och det är vad jag tänkt göra i detta inlägg.

För att förstå situationen måste jag börja berätta bakgrunden till min situation. Allt började väl egentligen år 2014 när jag bestämde mig för att separera från min dåvarande sambo. Vårt förhållande fungerade inte då vi befann oss på totalt olika platser i livet; han led av diverse sjukdomsproblematik och jag var naiv och oerfaren kring dessa sjukdomar och tillslut hade vi ingen annan utväg än att gå skilda vägar.

Jag träffade då en kille som för tillfället uppfyllde alla mina önskemål. Mina senaste 3 år hade bestått av fyllebråk, inget sexliv, inga utflykter/resor/restaurangbesök, ingen glädje. Jag träffade killen med ADHD-personlighet: som var impulsiv, glad, ville göra saker utanför hemmet, bo på hotell, äta på restaurang, gå på konserter och som dyrkade mig sexuellt. Jag var förblindad och såg bara de positiva aspekterna av hans personlighet. Han var min räddare från ett liv där jag var på väg att gå under, jag kände mig fri med honom.

Jag hade inga planer på att det skulle bli ett seriöst förhållande av det hela, men efter ett tag insåg jag att jag var kär i honom och vi blev ett par. Ganska snart blev det aktuellt att flytta ihop och det var här mina problem började på riktigt. Nu när jag sitter och skriver detta inser jag att jag redan gjort ett inlägg om honom. Det kan ni läsa om här.

När man bor tillsammans med någon som har ADHD inser man rätt fort att man har gett sig in i något som är utöver det vanliga. Man får lära sig att kommunicera på ett nytt sätt, man får lära sig att tålamod är viktigt, och att planer oftast går i stöpet och ersätts av något helt annat. Att en shoppinglista till mataffären måste specificeras med antal vid varje matvara, och att även om man har 3 överfulla förråd med skit så kan man fortsätta lassa grejer i varenda skåp och låda man hittar.

Herregud, det här kan bli ett hur långt inlägg som helst känner jag. Men jag ska försöka komma till saken.

Sex. Intensivt, ofta, länge. Hemma, borta, utomhus, inomhus. Överallt. Inga gränser. Helt fantastiskt till en början - eftersom jag var utsvulten. Men sen...gick det hela överstyr. Jag upptäckte ett bekräftelsebehov bortom denna värld. Och det var rent omöjligt att bekräfta honom på något annat sätt än sexuellt. En kram blev aldrig bara en kram. En smekning på armen blev alltid en inbjudan till något mer. En öm nacke som behövde massage blev alltid fullbordat samlag. Saker blev rutin, och jag förväntades prestera sexuellt på vissa dagar. Ett visst antal gånger i veckan, på ett visst sätt. Krav på krav, på krav.

För mig dog lusten. Ju mer han tjatade, gav mig gliringar, påpekade hur länge sen det var, bad mig ta på honom fast jag inte ville, desto mer avstånd tog jag. Ju mindre jag ville, desto mer tjatade han. Vi hamnade i en ond cirkel och jag ställde upp fast jag inte ville för att få någon dags tystnad i tillvaron. Något folk brukar kalla "ställa upp för husfridens skull". Fy fan, jag har hatat mig själv för dom gångerna. Jag kan inte ens förklara hur dåligt man mår efteråt.

Det här är något som fortfarande lever kvar inom mig. Tänk vad mycket en person kan förstöra. Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna ha ett förhållande igen. Blotta tanken att kunna hamna i samma situation igen ger mig ångest.

Jag förstår självklart att ett förhållande är någon som man gemensamt måste jobba på. Jag har/hade säkerligen också mina issues som triggade honom. Som fick honom att känna sig oönskad eller förbisedd. Men det är absolut ingen ursäkt till att tjata sig till sex. Jag kan inte ens förstå hur man är funtad om man går igång fast man vet att personen egentligen inte vill. Det är ju helt sinnesjukt!

Jag skriver ju bara dessa inlägg för att ventilera mina tankar, för min egen skull. Men om jag mot all förmodan blir läst av dig som går igenom detta just nu. Ta dig därifrån! Tro mig, det blir inte bättre med tiden. Inte om ni inte aktivt jobbar på problemen med hjälp av en psykolog eller så.

Jag är så lättad att slippa. Visst kommer det stunder då jag kan känna mig ensam. Men jag är hellre ensam i resten av mitt liv än att må så där igen. ALDRIG MER!

Jag bor vid solen och vattnet

Jag har tänkt på en sak. Det där med var och hur man bor är ju faktiskt väldigt viktigt. Det påverkar ens mentala hälsa väldigt mycket! 

När jag separerade från mitt ex och "tvingades" flytta tillbaka till en stadsdel som inte har så gott rykte tyckte jag att livet kändes ganska orättvist. Jag hade dock tur att få en lägenhet i ett av områdets helt nybyggda lägenhetskomplex och lägenheten är verkligen superfin.

Under den kaotiska första tiden efter separationen tyckte jag väl såklart att det mesta var orättvist. Men när jag väl fick distans till mina känslor och kunde fokusera på de positiva delarna så är ju resultatet helt fantastiskt egentligen. 

Inte nog med att jag slipper ett totalt dysfunktionellt förhållande med en person som  orsakade så enormt mycket skada på min själ och mentala hälsa, så ledde ju faktiskt allting till att jag får bo ett stenkast från den totala GULDGRUVAN i min stad - Dalälven. 

Jag kan i praktiken ta ett skutt från min parkering så är jag nere vid Älvpromenaden där jag så många gånger blivit räddad från ångestattacker, sorg och vrede. Att gå längs denna promenad är ren och skär medicin för mig. Och det pratade jag ju faktiskt om i mitt förra inlägg. Det här skulle ju handla om boendet, haha! 

Tillbaka till lägenheten. Ja, den är liten. Men den är bara min. Ingen annan har bott i den innan tack vare att det är ett nybygge. Den inglasade balkongen mot älven är det som gör hela lägenheten måste jag säga. Vi trivs så bra, jag och katterna. Det är lugnt, TYST och bara massa mys hela tiden. 

Jag är ju lite av en perfektionist och får lätt ångest när det är för stökigt. Så att bo själv och ha kontroll över var alla saker hamnar, när städning ska ske och hur allt ska se ut är helt jävla underbart. Det finns inga barn och ingen idiot till karl som ska förstöra. Att en katt har omkull en kruka eller spiller kattsand utanför lådan är HIMMELRIKET i jämförelse, haha! 

Jag är sååå tacksam! 

Naturen är min religion

Hur förklarar man det här då? Jag vet inte ens om jag orkar försöka. Jag tror inte jag kan sätta ord på hur mycket naturen betyder för mig.

Att vistas i skog, mark, vid vatten, på fjäll är som en drog. Fast på ett bra sätt. Där kan jag varva ner, andas ut, finna ro både kroppsligt och mentalt. 

Förut hade jag svårt för att ”bara vara” i naturen. Jag lyssnade oftast på musik, ljudbok eller podd. Men nu är naturens ljud det bästa jag vet. 

Jag fotar dock mycket när jag är ute. Men det hjälper mig att vara i nuet och fokusera på det jag ser istället för andra tankar som vill tränga sig på. Jag finner sinnesro i att ”leta motiv” i det jag ser. Det främjar min kreativitet också. Vilken är viktig för min mentala hälsa. 

Naturen är min religion! 

2019: Året då mitt liv sattes på paus

Det är ett år sedan jag skrev här. Det finns en anledning till det. Jag hade planer att återfå mitt liv efter hälsokursen. Men istället vände allt till det sämre och jag fick liksom pausa mitt liv.

Jag fick släppa allt och prioritera mannen i mitt liv - min pappa. Hans obotliga cancer tog över båda våra liv och året ägnades åt otaliga telefonsamtal, läkarbesök och prövningar. Efter alldeles för många fallolyckor i hemmet fick han flytta till ett boende. Jag besökte honom varannan dag. Oftast direkt efter jobbet och alltid ett par gånger på helgen. Det är självklart att hela situationen var värst för pappa som var sjuk. Men att i ett år försöka hålla skenet uppe mentalt för att få honom att kämpa och inte gräva ner sig totalt var väldigt dränerande.

Pappa gav upp när han fick flytta ur sin lägenhet. Jag visste att det skulle bli så. Han sa själv "Jaha, då har man hamnat här - det är bara att vänta in döden nu". Och så blev det.

En kraftig försämring av rörelseförmåga, minne och hälsa över sommaren. Och hans ork och lust att kämpa. Måndag 5 augusti var det över. Hans kropp orkade inget mer och stängde av. Jag satt där bredvid, totalt maktlös, medan hans kropp kämpade för att få luft. Mitt liv rämnade med varje forcerat andetag. Jag räknade sekunder mellan andningsuppehållen. Sen var det över. Och det kändes som att mitt liv också var det.

Nu har det gått 5 månader. Jag sörjer fortfarande. Men det går bättre. För första gången på 3 år har mina energinivåer börjat återvända. Äntligen! Jag känner att det är dags för mig att få må lite bra ett tag nu. Och jag inser självklart att det är mitt eget ansvar att det blir så. Därför har jag en plan. Och det känns så skönt.

Nu i efterhand inser jag ju att hälsokursen jag gick hjälpte mig något enormt under tiden allt detta pågick. Jag har fått kommentarer från vänner och familj som varit förvånade över hur väl jag har hanterat sorgen. Jag tror jag fick många bra verktyg och insikter med mig därifrån. Och jag försöker även se lärdomar i sorgen och förlusten av pappa och tidigare traumatiska händelser de senaste åren.

Jag uppskattar mitt liv. Jag uppskattar min frihet, mitt boende, mitt singelliv, mina äkta vänner och familj. Jag tar ingen skit längre. Jag vet med all säkerhet vad jag INTE vill ha och kommer acceptera i ett eventuellt förhållande. Jag vet vad som är viktigt i livet. Vad som är ytligt och meningslöst.

Och jag är tacksam. Trots allt. Även fast pappa fattas mig något så otroligt att det för fysiskt ont ibland.