 |
| Cats Before Boys |
I första delen av denna serie av händelser kunde ni läsa om att jag hade ett kaotiskt förhållande med en man som inte kunde ge mig tid att läka efter en stressig period. Jag tänkte tillägna detta inlägg till att förklara den relationen lite mer.
Jag hade känt denna man i många år, vi kallar honom M.L. (eller varför inte "idioten"!?) Jag lärde känna honom väl då han var bästa vän till en annan man jag varit sambo med. Vi var vänner i nästan 15 år, inklusive de 2 åren vi var ett par. Vi blev tillsammans under inte så snyggt skötta förhållanden och det är väl redan här jag borde förstått var detta skulle sluta.
Jag flyttade ifrån mitt förra ex 2014 och ganska snabbt blev jag och M.L ett par. Jag kan inte påstå att vårt förhållande byggde på något annat än ett gemensamt stort bekräftelsebehov och sex. Det har jag insett nu i efterhand. När vi inledde vår relation var jag en skadeskjuten fågelunge. Han ville rädda mig. Jag ville göra uppror mot världen. Jag visste att han inte var ett bra val. Men det sket jag i. Och nu står jag här och ångrar de åren. De är som en parentes i mitt liv. Önskar dom ogjorda. Men jag antar att jag får försöka se detta från en positiv sida - jag lärde mig massor! Och jag vet nu vad jag INTE vill ha i ett förhållande.
M.L är diagnostiserad med ADHD och medicinerar mot det. En sak är säker, och jag ber om ursäkt om någon blir kränkt nu, men jag kommer aldrig någonsin att vara tillsammans med någon som har ADHD-tendenser igen. Det är fan det värsta jag varit med om.
Han var absolut rolig att ha och göra med. Spontan, driven, energisk och påhittig. Det är kul en stund. Allra helst när man i sitt tidigare förhållande upplevde den totala motsatsen. Men sedan kom vardagen och nackdelarna med hans variant av personlighet. Som ett brev på posten!
Som när han snöade in på saker och hela världen snurrade kring dessa. Ett helt rum fyllt med chiliplantor, en hel källare full av dataprylar, halva badrummet fyllt med proteinpulver. Det är absolut nice med fritidsintressen men det finns ju gränser i helvetet kan jag tycka.
Spontaniteten har en baksida helt klart. När man bad honom handla mat på vägen hem och han kom hem med 7 kassar mat som inte fick plats i kylskåpet, 5 kg kött "för att det var billigt" och 4 kg godis för att han var sugen. Matvaror som inte passade ihop till kompletta måltider och saker som blev dåliga i kylen för att vi inte hann äta upp allt.
Hans brist på empati var en stor bidragande faktor till min utmattning. Ena sekunden kunde han vara otroligt stöttande och ordna saker. Men i samma sekund som han behövde något och inte fick som han ville i exakt den sekund han ville brakade helvetet lös. Han var en martyr av rang! Expert på att få mina skuldkänslor att flöda. Få mig att känna mig otillräcklig.
Jag mådde ju som sagt dåligt i bytet av arbetsplats, stressad och utmattad. När jag hade arbetat på det nya jobbet i en vecka, tyckte han att jag borde vara glad och pigg. Jag hade bett om lite tid utan krav, försökt få honom att förstå att jag inte klarar av höga krav på BÅDE jobbet och hemmaplan. En vecka gav han mig. Sen var allt tillbaka till samma tjat och skuldbeläggande för att jag inte kunde tillmötesgå alla hans önskemål och behov.
Vi kan också lägga till hans aggressivitet. Utbrotten över minsta lilla sak som gick fel. Den totala otåligheten när jag inte kunde vara tankeläsare och förstå att han behövde hjälp tre sekunder innan han vrålade om saken. Och för att inte tala om oförmågan att planera saker. Baksidan av spontanitet kan man väl säga. När det inte fanns någon som helst känsla för rutiner, utan allt skulle på hans villkor.
Jag är inte oskyldig i denna historia. Långt ifrån. Jag är inte perfekt på något sätt och vis. Men ovanstående helvete var en STOR bidragande faktor till min utmattning och stresspåslag. Jag svär, jag är hellre singel i resten av mitt jävla liv än att ha och göra med denna människa igen!
Good fucking riddance!
