26 juni - det är dagen jag firar mitt singelliv. Ja, ni läste rätt. Jag FIRAR!
Jag firar inte det faktum att jag känner mig ensam ibland, att jag kan sakna någon att dela livets med- och motgångar med. Att somna och vakna trygg bredvid någon. Det är klart att en partner skulle kunna lätta upp vardagen ibland. Och den där känslan av att vara nykär är ju fantastisk! Men jag letar inte ens. Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag får fortfarande nästan panik av tanken att riskera att hamna där jag var för 3 år sedan. Jag skulle hellre offra en vital kroppsdel eller nära släkting.
Det handlar inte om bitterhet över att jag blev lämnad. Och egentligen inte om det som hände med min "syster" och honom. Även om det får mig att hulka vid blotta tanken! Det handlar om att jag i efterhand insett hur destruktivt allt var. Hur mycket jag förändrades. Hur mycket energi som gick åt till att få vardagen att fungera någorlunda. Ångesten, tårarna, stressen, den fejkade ytan, dom onåbara kraven, bristen på empati, bristen på ansvarstagande, bekräftelsebehovet och så mycket mer. Självklart var jag en del i det hela, jag var ingen ängel alls. Men jag var skadeskjuten redan när relationen inleddes och jag visste egentligen bättre och får skylla mig själv. Det är nog det svåraste - att förlåta sig själv.
Men vad firar jag då? Jo, jag firar tystnad, lugn och ro. Jag firar egentid, ordning och reda. Jag firar frihet och tid till personlig mognad, reflektion och egna intressen. Jag firar att allt det som hände egentligen är det bästa som kunde hänt mig. För nu har jag lust att leva igen!
Varför delar jag detta? För att jag vet att ni är fler där ute som mår som jag mått. Som behöver se att det är möjligt att må bättre igen. Vi är värda så mycket bättre än den skit vi fått ta!
Mitt bästa tips när allt känns tungt - umgås med människor som älskar dig. Isolera dig inte.
Ta hand om dig!
Jag firar inte det faktum att jag känner mig ensam ibland, att jag kan sakna någon att dela livets med- och motgångar med. Att somna och vakna trygg bredvid någon. Det är klart att en partner skulle kunna lätta upp vardagen ibland. Och den där känslan av att vara nykär är ju fantastisk! Men jag letar inte ens. Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag får fortfarande nästan panik av tanken att riskera att hamna där jag var för 3 år sedan. Jag skulle hellre offra en vital kroppsdel eller nära släkting.Det handlar inte om bitterhet över att jag blev lämnad. Och egentligen inte om det som hände med min "syster" och honom. Även om det får mig att hulka vid blotta tanken! Det handlar om att jag i efterhand insett hur destruktivt allt var. Hur mycket jag förändrades. Hur mycket energi som gick åt till att få vardagen att fungera någorlunda. Ångesten, tårarna, stressen, den fejkade ytan, dom onåbara kraven, bristen på empati, bristen på ansvarstagande, bekräftelsebehovet och så mycket mer. Självklart var jag en del i det hela, jag var ingen ängel alls. Men jag var skadeskjuten redan när relationen inleddes och jag visste egentligen bättre och får skylla mig själv. Det är nog det svåraste - att förlåta sig själv.
Men vad firar jag då? Jo, jag firar tystnad, lugn och ro. Jag firar egentid, ordning och reda. Jag firar frihet och tid till personlig mognad, reflektion och egna intressen. Jag firar att allt det som hände egentligen är det bästa som kunde hänt mig. För nu har jag lust att leva igen!
Varför delar jag detta? För att jag vet att ni är fler där ute som mår som jag mått. Som behöver se att det är möjligt att må bättre igen. Vi är värda så mycket bättre än den skit vi fått ta!
Mitt bästa tips när allt känns tungt - umgås med människor som älskar dig. Isolera dig inte.
Ta hand om dig!
