Det här är inget roligt ämne, men något som är otroligt viktigt. Jag är inte påläst i ämnet sexuella övergrepp, patriarkal kultur eller något sådant. Jag är inte psykolog eller på något sätt skolad i detta ämne. Jag kan bara skriva utifrån egna erfarenheter och tankar. Och det är vad jag tänkt göra i detta inlägg.
För att förstå situationen måste jag börja berätta bakgrunden till min situation. Allt började väl egentligen år 2014 när jag bestämde mig för att separera från min dåvarande sambo. Vårt förhållande fungerade inte då vi befann oss på totalt olika platser i livet; han led av diverse sjukdomsproblematik och jag var naiv och oerfaren kring dessa sjukdomar och tillslut hade vi ingen annan utväg än att gå skilda vägar.
Jag träffade då en kille som för tillfället uppfyllde alla mina önskemål. Mina senaste 3 år hade bestått av fyllebråk, inget sexliv, inga utflykter/resor/restaurangbesök, ingen glädje. Jag träffade killen med ADHD-personlighet: som var impulsiv, glad, ville göra saker utanför hemmet, bo på hotell, äta på restaurang, gå på konserter och som dyrkade mig sexuellt. Jag var förblindad och såg bara de positiva aspekterna av hans personlighet. Han var min räddare från ett liv där jag var på väg att gå under, jag kände mig fri med honom.
Jag hade inga planer på att det skulle bli ett seriöst förhållande av det hela, men efter ett tag insåg jag att jag var kär i honom och vi blev ett par. Ganska snart blev det aktuellt att flytta ihop och det var här mina problem började på riktigt. Nu när jag sitter och skriver detta inser jag att jag redan gjort ett inlägg om honom.
Det kan ni läsa om här.
När man bor tillsammans med någon som har ADHD inser man rätt fort att man har gett sig in i något som är utöver det vanliga. Man får lära sig att kommunicera på ett nytt sätt, man får lära sig att tålamod är viktigt, och att planer oftast går i stöpet och ersätts av något helt annat. Att en shoppinglista till mataffären måste specificeras med antal vid varje matvara, och att även om man har 3 överfulla förråd med skit så kan man fortsätta lassa grejer i varenda skåp och låda man hittar.
Herregud, det här kan bli ett hur långt inlägg som helst känner jag. Men jag ska försöka komma till saken.
Sex. Intensivt, ofta, länge. Hemma, borta, utomhus, inomhus. Överallt. Inga gränser. Helt fantastiskt till en början - eftersom jag var utsvulten. Men sen...gick det hela överstyr. Jag upptäckte ett bekräftelsebehov bortom denna värld. Och det var rent omöjligt att bekräfta honom på något annat sätt än sexuellt. En kram blev aldrig bara en kram. En smekning på armen blev alltid en inbjudan till något mer. En öm nacke som behövde massage blev alltid fullbordat samlag. Saker blev rutin, och jag förväntades prestera sexuellt på vissa dagar. Ett visst antal gånger i veckan, på ett visst sätt. Krav på krav, på krav.
För mig dog lusten. Ju mer han tjatade, gav mig gliringar, påpekade hur länge sen det var, bad mig ta på honom fast jag inte ville, desto mer avstånd tog jag. Ju mindre jag ville, desto mer tjatade han. Vi hamnade i en ond cirkel och jag ställde upp fast jag inte ville för att få någon dags tystnad i tillvaron. Något folk brukar kalla "ställa upp för husfridens skull". Fy fan, jag har hatat mig själv för dom gångerna. Jag kan inte ens förklara hur dåligt man mår efteråt.
Det här är något som fortfarande lever kvar inom mig. Tänk vad mycket en person kan förstöra. Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna ha ett förhållande igen. Blotta tanken att kunna hamna i samma situation igen ger mig ångest.
Jag förstår självklart att ett förhållande är någon som man gemensamt måste jobba på. Jag har/hade säkerligen också mina issues som triggade honom. Som fick honom att känna sig oönskad eller förbisedd. Men det är absolut ingen ursäkt till att tjata sig till sex. Jag kan inte ens förstå hur man är funtad om man går igång fast man vet att personen egentligen inte vill. Det är ju helt sinnesjukt!
Jag skriver ju bara dessa inlägg för att ventilera mina tankar, för min egen skull. Men om jag mot all förmodan blir läst av dig som går igenom detta just nu. Ta dig därifrån! Tro mig, det blir inte bättre med tiden. Inte om ni inte aktivt jobbar på problemen med hjälp av en psykolog eller så.
Jag är så lättad att slippa. Visst kommer det stunder då jag kan känna mig ensam. Men jag är hellre ensam i resten av mitt liv än att må så där igen. ALDRIG MER!
