Jag söker vård. Jag kan inte ta mig ur detta själv. Ångesten har tagit över mina logiska tankar. Jag måste bryta mönster men vet inte var jag ens ska börja. Jo, jag börjar med att skriva till min vårdcentral via 1177.
Jag återupptar min samtalskontakt hos min psykoterapeut. Hon påminner mig om logiska saker jag egentligen vet. Hon pratar om att fylla på vågskålen med saker som GER energi. Hon frågar vad jag hade sagt till någon som gått igenom det jag gjort. Om jag hade skällt på den personen. Nej såklart inte. Och jag fattar...jag är duktig på att skuldbelägga mig själv.
Jag bokas in på ett läkarbesök som inte går jättebra men som resulterar i antidepressiv medicin. Jag äter den, mår illa, äter den igen, mår illa....tills jag inte mår lika illa efter 1 vecka och för första gången på flera månader känner mig glad en morgon innan jobbet. Jag rörs till tårar! Glad? Jag hade glömt hur det kändes.
Jag lägger pusslet, tidslinjen för mitt liv. Och ser ett mönster. Ett liv där jag inte prioriterar mig själv. Där andras mående är viktigare än mitt. Att återhämtning inte är något som prioriterats. Att destruktiva tankar och levnadssätt periodvis påverkat hela mitt liv. Trauman. Mental utsatthet. Duktig flicka syndrom.
- Traumatiska upplevelser som barn med våld i nära relation mellan förälder och partner
- Mentalt instabil förälder med många trauman bakom sig, fobier, relationsproblem m.m.
- Mobbad i skolan
- Mitt första riktiga vuxna förhållande slås i bitar av alkoholmissbruk, deprimerad partner, destruktivitet
- Jag inleder nästa förhållande med fel man på fel sätt. Han har ADHD, är narcissist, missbrukar gräs och sex. Jag är medberoende (ej gräs) men ändrar hela mitt sätt att vara för att få någon enstaka lugn stund. Fixar, sopar banan, förbereder, trippar på tå runt denna man för att förhindra aggression och skuldbeläggande missnöje. Den psykiska påfrestningen är total!
- Jag byter jobb samtidigt och blir mentalt attackerad för att jag inte längre orkar hålla samma nivå av bekräftelse mot honom. Jag tappar sexlusten och blir attackerad. Jag vet att han nu börjar leta efter nästa offer. Han gör slut. Jag bor kvar i 3 månader i väntan på min lägenhet.
- Jag flyttar, han blir ihop med min syster. Jag förlorar därmed en stor del av min familj.
- Min pappa insjuknar i cancer. Två års kämpande inleds med läkarbesök, behandlingar, prat om döden, flytt till äldreboende. Att som dotter vara helt maktlös och se på medan pappan sakta tynar bort är det värsta jag varit med om. Han avlider.
- Jag kämpar på. Bearbetar egentligen inte. Slår bort sorgen. Sysselsätter mig.
- Coronapandemi, isolering, rädsla och ändrad vardag.
- Bristande ledarskap på jobbet - rörigt och ostrukturerat.
Och hur har jag spenderat mina semestrar? Jo, ända sedan 2009 har jag antingen flyttat, renoverat eller hjälpt andra.
Och här är jag nu. Grattis till mig! Det är inte förrän man förstår att man inte är Wonder Woman som saker kan börja att förändras till det bättre.
