Det är ett år sedan jag skrev här. Det finns en anledning till det. Jag hade planer att återfå mitt liv efter hälsokursen. Men istället vände allt till det sämre och jag fick liksom pausa mitt liv.
Jag fick släppa allt och prioritera mannen i mitt liv - min pappa. Hans obotliga cancer tog över båda våra liv och året ägnades åt otaliga telefonsamtal, läkarbesök och prövningar. Efter alldeles för många fallolyckor i hemmet fick han flytta till ett boende. Jag besökte honom varannan dag. Oftast direkt efter jobbet och alltid ett par gånger på helgen. Det är självklart att hela situationen var värst för pappa som var sjuk. Men att i ett år försöka hålla skenet uppe mentalt för att få honom att kämpa och inte gräva ner sig totalt var väldigt dränerande.
Pappa gav upp när han fick flytta ur sin lägenhet. Jag visste att det skulle bli så. Han sa själv "Jaha, då har man hamnat här - det är bara att vänta in döden nu". Och så blev det.
En kraftig försämring av rörelseförmåga, minne och hälsa över sommaren. Och hans ork och lust att kämpa. Måndag 5 augusti var det över. Hans kropp orkade inget mer och stängde av. Jag satt där bredvid, totalt maktlös, medan hans kropp kämpade för att få luft. Mitt liv rämnade med varje forcerat andetag. Jag räknade sekunder mellan andningsuppehållen. Sen var det över. Och det kändes som att mitt liv också var det.
Nu har det gått 5 månader. Jag sörjer fortfarande. Men det går bättre. För första gången på 3 år har mina energinivåer börjat återvända. Äntligen! Jag känner att det är dags för mig att få må lite bra ett tag nu. Och jag inser självklart att det är mitt eget ansvar att det blir så. Därför har jag en plan. Och det känns så skönt.
Nu i efterhand inser jag ju att hälsokursen jag gick hjälpte mig något enormt under tiden allt detta pågick. Jag har fått kommentarer från vänner och familj som varit förvånade över hur väl jag har hanterat sorgen. Jag tror jag fick många bra verktyg och insikter med mig därifrån. Och jag försöker även se lärdomar i sorgen och förlusten av pappa och tidigare traumatiska händelser de senaste åren.
Jag uppskattar mitt liv. Jag uppskattar min frihet, mitt boende, mitt singelliv, mina äkta vänner och familj. Jag tar ingen skit längre. Jag vet med all säkerhet vad jag INTE vill ha och kommer acceptera i ett eventuellt förhållande. Jag vet vad som är viktigt i livet. Vad som är ytligt och meningslöst.
Och jag är tacksam. Trots allt. Även fast pappa fattas mig något så otroligt att det för fysiskt ont ibland.
Jag fick släppa allt och prioritera mannen i mitt liv - min pappa. Hans obotliga cancer tog över båda våra liv och året ägnades åt otaliga telefonsamtal, läkarbesök och prövningar. Efter alldeles för många fallolyckor i hemmet fick han flytta till ett boende. Jag besökte honom varannan dag. Oftast direkt efter jobbet och alltid ett par gånger på helgen. Det är självklart att hela situationen var värst för pappa som var sjuk. Men att i ett år försöka hålla skenet uppe mentalt för att få honom att kämpa och inte gräva ner sig totalt var väldigt dränerande.Pappa gav upp när han fick flytta ur sin lägenhet. Jag visste att det skulle bli så. Han sa själv "Jaha, då har man hamnat här - det är bara att vänta in döden nu". Och så blev det.
En kraftig försämring av rörelseförmåga, minne och hälsa över sommaren. Och hans ork och lust att kämpa. Måndag 5 augusti var det över. Hans kropp orkade inget mer och stängde av. Jag satt där bredvid, totalt maktlös, medan hans kropp kämpade för att få luft. Mitt liv rämnade med varje forcerat andetag. Jag räknade sekunder mellan andningsuppehållen. Sen var det över. Och det kändes som att mitt liv också var det.
Nu har det gått 5 månader. Jag sörjer fortfarande. Men det går bättre. För första gången på 3 år har mina energinivåer börjat återvända. Äntligen! Jag känner att det är dags för mig att få må lite bra ett tag nu. Och jag inser självklart att det är mitt eget ansvar att det blir så. Därför har jag en plan. Och det känns så skönt.
Nu i efterhand inser jag ju att hälsokursen jag gick hjälpte mig något enormt under tiden allt detta pågick. Jag har fått kommentarer från vänner och familj som varit förvånade över hur väl jag har hanterat sorgen. Jag tror jag fick många bra verktyg och insikter med mig därifrån. Och jag försöker även se lärdomar i sorgen och förlusten av pappa och tidigare traumatiska händelser de senaste åren.
Jag uppskattar mitt liv. Jag uppskattar min frihet, mitt boende, mitt singelliv, mina äkta vänner och familj. Jag tar ingen skit längre. Jag vet med all säkerhet vad jag INTE vill ha och kommer acceptera i ett eventuellt förhållande. Jag vet vad som är viktigt i livet. Vad som är ytligt och meningslöst.
Och jag är tacksam. Trots allt. Även fast pappa fattas mig något så otroligt att det för fysiskt ont ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar