"Du borde kommit längre Linda!"
"Men släpp det, sluta tänk på dom!"
"Är du en så mycket bättre människa då? Gå vidare istället!"
Det har gått lång tid. En fullt fungerande människa hade kanske gått vidare som om ingenting hade hänt efter någon månad. Men jag måste påminna mig själv att mitt liv var i kaos då. Jag var inte en fullt fungerande människa. Och det fortsatte att vara i kaos i två år till. När jag blir ombedd att se på mitt liv utifrån, som att det var någon annans liv jag såg på, förstår jag att det är ett under att jag ens finns kvar här idag. Jag skulle aldrig säga dom där meningarna här ovanför till någon annan som varit med om det jag har.
Jag har ältat och ältat och ältat lite till. Jag ältar ännu. Men jag försöker påminna mig själv att det är okej. Att det är det enda sättet för mig att ta mig ut på andra sidan. För ju mer jag stretar emot, slår bort tankarna, gömmer mig, undviker situationen, låtsas som det inte hänt. Ju mer tid låter jag dom ta från mitt liv. Så otroligt mycket onödig energi lagd på människor som inte bryr sig ett skit om mig. Människor som valde att medvetet såra mig. Dom tänker inte på mig. Dom låter inte situationen styra deras liv, dom undviker inte mig, dom har gått vidare. Dom mår inte dåligt över något kring det här.
Jag kommer ju aldrig någonsin kunna förlåta. Och jag har länge tänkt att jag kommer aldrig kunna acceptera det heller. Det är fan inte okej att bete sig sådär mot sin egen familj. Och det kan jag fortsätta att tycka, även om jag accepterar det som har hänt. För att acceptera en situation betyder inte att jag förlåter den.
Ja det här är verklighet. Det hände faktiskt på riktigt. Kan jag påverka det? Nej. Så vad ska jag göra med insikten? På något sätt lär jag låta det hela landa. På något sätt måste jag bestämma mig för att gå vidare med mitt liv.
Jag måste påminna mig själv om att förlusten av pappa satte allt annat i skymundan. Att rå om en cancersjuk person kräver enorm energi. Allt annat sattes åt sidan. Dom, jag och allt däremellan. Det har inte funnits tid, utrymme eller ork att reflektera över den äckliga situationen dom utsatte mig för. Sen dog pappa. Då skulle jag sörja honom också. Jag sörjer honom än. Jag saknar honom varje dag.
Och när jag ändå pratar om sorg så ingår ju faktiskt det också i processen att komma över ett så stort svek som hon gav mig. En sorg i att sakna en syster. Att sakna hennes barn. Att sakna en nära vänskap, någon som förstod mig helt och hållet. Och det blir en stor konflikt inombords. Jag vill ju inte sakna den person som skadat mig som mest. Den person jag litade på mest i hela världen var samma person som i princip högg ihjäl mig den där juldagen. Detsamma gäller honom. Jag saknar inte personen, hans sätt att vara eller någonting med honom. Men att ha en partner. Allt försvann samtidigt. Övergiven.
Jag har fått tipset att skriva ett brev till henne. För att få säga allt jag ville ha sagt. Det behöver inte vara ett brev i syfte att hon ska läsa det. Ingen behöver läsa det. Utan ett brev fyllt med allt jag aldrig fick säga. Vad jag önskade att hon förstod. Jag kommer nog göra det så småningom. Jag har tänkt på det rätt länge. Men jag tror att man måste vara i rätt fas för att det ska bli bra. För att det ska kännas och fungera som ett avslut på riktigt. Det kommer.
I år har jag bestämt mig för att jag går först. Mina önskningar, mina intressen, mina känslor, mina planer. Jag ska säga nej till allt jag inte vill göra, vill vara, vill känna och höra. Jag måste laga mig själv. Jag måste förstå vad jag vill ha ut av livet. Jag vill klara mig själv. Jag vill vara jag. Jag vill vara nöjd, mig själv, trygg och bekväm. Jag vill räknas. Jag vill betyda något för mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar